Archive for januari, 2012

Laleh: ”Sjung”

januari 25, 2012  |  Skivrecension

Läs i DN

Pop

Laleh
”Sjung”
(Lost Army/Warner)

Betyg: 4

TV-rutan har alltid varit den snabbaste flygrutten till svenskarnas hjärtan. I höstens ”Så mycket bättre” charmade Laleh hela landet – för att inte tala om Tomas Ledin – med sin utstrålning, integritet och ambition i nytolkningarna. Om denna tv-succé var trailern till vinterns skivsläpp är dubbelskivan ”Sjung” Lalehs verkliga genombrott där hon går Norrmalmstorg på hela Sverige, som hiphopduon Stockholmssyndromet skulle ha sagt.

För varje album blir Lalehs uttryck bara mer och mer renodlat och jag kan ibland sakna de tvära kast som definierade debuten. Men uppstramningen ger onekligen en helhet som förut saknats.

Trots alla brittiska 80-talsreferenser vilar det också något oerhört svenskt över ”Sjung” – inte bara för att döden i bästa Bergman-anda är ett återkommande tema eller för att ”Vårens stora dag” låter som en Håkan Hellström-hit med ABBA-ambitioner.

Man hör det i himmelskörerna, kulingen och 70-talsflöjterna i titelspårets sagoskimrande naturhymn. I den Giorgio Moroder-ångande ”Just nu”-covern som låter som kompromissen mellan Barns och Nürnberg 47:s diametralt motsatta sound i 80-talsklassikern”G”. Och inte minst i vispsalmen ”På gatan där jag bor” där hon målar upp sitt ideal-Sverige. Läs mer

Bob Dylans bortglömda idol

januari 25, 2012  |  Skivrecension, USA

Läs i DN

Folkblues

Karen Dalton
”1966”
(Delmore Recording Society/Border)

Betyg: 4

Om Billie Holiday varit ung på 60-talet och hängt med folksångarna i Greenwich Village hade hon troligtvis låtit en hel del som Bob Dylans bortglömda idol, Karen Dalton. Denna Oklahomafödda indianättling gillade varken att sjunga live eller spela in i studio, vilket naturligtvis försvårade hennes chanser att slå igenom. Musik var för henne något spontant som uppstod med vännerna kring köksbordet. På ”1966” får vi uppleva en sådan kväll genom spöklik tjuvlyssning. Inspelningarna andas en sådan lantlig nakenhet att det nästan hörs att huset de är gjorda i saknar både adress och rinnande vatten. Som bonus tar Dalton postumt tillbaka den gamla folksången ”Cotton Eyed Joe” – enligt vissa musikvetare uppfunnen av slavar i Louisiana – från Rednex hedniska klor och sveper in den i ett långsamt, drömskt Tim Buckley-skimmer.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”Katie Cruel”

 

 

Lauryn Hill har blivit Lauryn Kravitz

januari 24, 2012  |  Hiphop, Konsertrecension, Soul, USA

Läs i DN

Lauryn Hill
Scen: Filadelfiakyrkan, Stockholm.

Betyg: 2

- Min avsikt var alltid att komma tillbaka, att vara ett helare jag så jag kan uppmuntra er att vara ert helare jag, kommenterar Lauryn Hill sitt försvinnande från musikscenen, halvvägs in i vinterns märkligaste konsert.

Få saker provocerar som bortslösad talang och världen har de senaste åren frossat i diverse konstiga förklaringar till hennes förtidspension. Men sedan den mästerliga solodebuten har hon ändå fått sex barn, släppt Unplugged-skivan och turnerat. Det vill säga inte knarkat bort de flesta åren som Bilal och D’Angelo. Trots det har hon anklagats för att vara både rasist (felaktigt) och galen – en definitionsfråga – jämför bara med Kanye West som kommer undan med mycket värre saker.

Divigheten är svårare att förneka.

Det är inte okej att hoppa över soundcheck när man vet att ljudet varit ett återkommande problem under turnén.

Lauryn angriper sin solodebut och Fugees-materialet med manisk renoveringslust, men river i processen ner allt utom körarrangemangen och målar sen allt i samma färg. Kravitz-rock på anabola. Som om hon – genom att vräka på extra allt – vill balansera enkelheten på MTV Unplugged-skivan – som vi för övrigt inte får höra en enda låt från.

Musiken får aldrig växa fram som en napolitansk tomatsås, utan dränks i öset. Det går så långt att publiken, utsvulten på bra ljud, jublar så fort det blir lugnare. Jag ser fans som håller för öronen på grund av volymen trots att de ser ut att vara max 25. Vissa går.

Jag kan inte släppa bilden av Lauryn Hill som trettonåring på Apollos amatörkväll i Harlem. Folk buar skoningslöst, men hon fortsätter sjunga tills alla applåderar. Ingen buar i Filadelfiakyrkan, men annars är det samma princip.

Hon kör sin grej oberoende av gensvar – som om hon ostörd ville driva ut alla demoner från de förlorade musikåren. Bäst överlever inledningsversionen av ”Killing me softly” (mörk dubrock) och ”Lost ones” (breakfylld pumpande mollreggae). Sämst annars ljuvliga ”To Zion”.

Konserten rymmer några fantastiska fragment och Lauryns röst är relativt intakt – om än fruktansvärt hes efter allt överröstande. Ändå är slutintrycket sorg – över att denna överjordiskt begåvade rappare, låtskrivare och sångerska inte kommer mer till sin rätt.

Nanushka Yeaman