Archive for februari, 2012

Estelle är för begåvad för att kråma sig runt Rick Ross.

februari 29, 2012  |  England, Skivrecension, Soul

Läs i DN

Soul

Estelle
”All of me”
(Homeschool/Warner)

Betyg: 2

Glöm titeln. Det här är inte alls allt Estelle har att erbjuda. Ärligt talat vet jag inte vad hon håller på med, mer än att göra Lauryn Hillska ”Miseducation”-interludes och jamma fram fantasilösa hittar med topplistenamn. Estelle är för begåvad för att kråma sig runt Rick Ross. Att den David Guetta-producerade singeln ”Freak” inte sålde tillräckligt för att inkluderas på skivan, borde också varit en indikator på att Estelle inte tjänar på att fausta sig fullt ut.

Den inre konflikten synliggörs lika mycket inom som mellan låtarna. Ofta hör man hennes eget uttryck i verserna tills det mosas av en radiodesignad ångvältsrefräng. Att skivans främsta dunderhonungsspår heter ”Do my thing” blir i sammanhanget rätt ironiskt.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”Do my thing” ft Janelle Monáe

Lego-r’n'b och lakritstwitter

februari 29, 2012  |  Okategoriserade

Läs DN
Mjukispop

Ed Sheeran
”+”
(Atlantic/Warner)

Betyg: 2

Jag vill tycka om Ed Sheeran. Popvärlden svämmar inte direkt över av rödhåriga 21-åringar som skriver romantisk r’n’b-pop om lego, twittrar om mammas lakritssmycken eller gör sorgliga hits om hemlösa tonårsprostituerade. Och sedan vinner tunga Brit Awards som ”Bästa brittiska manliga soloartist” och ”Årets genombrott”. Samtidigt går det inte att komma ifrån att Sheeran är en brittisk Jason Mraz som verkligen lever upp till epitetet ”New boring”. Och dessutom är så verklighetsfrånvänd att han kallar sig ghetto när han kommer från en mysort i Suffolk som röstats fram till det bästa stället att bo på i Storbritannien. Hans snabba folkrap-fraseringar är det enda som räddar denna beigea béchamelsås.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”You don’t need me, I don’t need you”

 

 

 

1-0 till Soul-Skåne

februari 22, 2012  |  Soul

Läs i DN

Electrosoul

Albin Gromer
”Album”
(Svenska Inspelningar/Universal)

Betyg: 4

När landets hippaste nya etikett – Svenska Inspelningar släpper sitt första album är det så klart inte vilket som helst – utan vinterns mest efterlängtade svenska debut. Vi pratar om Kaahs efterträdare, Malmös Bilal och Timbuktus protegé – Albin Gromer. Soulhipstern som knockade förra årets P3 Guld-galapublik och snabbt fick anledning att byta skivbolag. Sedan hajpen inleddes har han turnerat med Timbuk, hjälpt sömnlösa med sin Ikea-tolkning av ”Trollmors vaggsång” och skulpterat om sin debut.

Resultatet är ett eget hjärtkirurgihörn på den svenska soul och r’n’b-kartan, långt från både Aleks och Newkid. Spelningarna med Tingsek & Vindla String Quartet samt Salem al Fakirs gästproduktion har smittat av sig i hög stråknärvaro. Snyggast virvlar det på refrängen till ”Jag tror på dig”, men sången över regndroppssyntarna på ”För det är du” är en lika stor höjdpunkt, liksom det bultande hudlösa genombrottet ”Här inne hos mig”. Jag saknar lite mer mörker och Mash Up Internationals remix av ”Tillsammans”, men Albin Gromer går helt klart en tropisk vår och sommar till mötes och bekräftar behovet av en fet svenskspråkig soulfestival.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”Här inne hos mig”

 

 

Festexorcism i Angola

februari 22, 2012  |  Angola, Musik, Psykologi, Reportage


Det är ingen slump att just Angola är södra Afrikas centrum för dödsmetall. Att artisterna heter saker som “Gata Agressiva” eller att mollackorden är vanligare här än i många andra afrikanska länder.Nanushka Yeaman åkte till Angola för att spåra våldsärren i kulturen.

Publicerat i People nr 1, 2012.


 Det är strax efter midnatt. Några meter från Den Stora Etablerade Klubben i den angolanska småstaden Benguela, där vita ex-pats betalar dyra pengar för att festa till tandlös house händer något mycket roligare.

Inne på gården, bakom en hemlig dörr firar Claudia sin sextonde födelsedag med brutal kudurodans och konfettiregn av sönderrivna tidningar. Magnetiserade av musiken, ramlar jag och den spanska hjälparbetaren Begonia in, på flykt från grannklubben, och blir genast indragna i en kudurocirkel av ett gäng dövstumma 20-plussare.
Med stora leenden kör de klassiska kudurosteg som att dansa på knäna som om benen var amputerade och dansa med benen inåt som om de hade kryckor. Läs mer

Upploppsprofetia och oljekollaps

februari 15, 2012  |  England, Skivrecension

Läs i DN

Hiphop

Speech Debelle
”Freedom of Speech”
(Big Dada/Import)

Betyg: 4

Det är ingen hemlighet att Speech Debelles Mercury Prize-vinnande debut ”Speech therapy” inte fick den uppmärksamhet hon, juryn eller skivbolaget väntat sig. Men frustrationen blev konstruktiv. Folkbeatsen och stråkarna dumpades för ösigare produktioner och Speech Debelle gick från personliga trauman till kollektiva samhällssår. Typexemplet är förra årets mest synska låt – Roots Manuva-gästade ”Blaze up a fire” som förutspådde upploppen i London (och släpptes i förtid när de brutit ut för att ge någon slags förklaring). Tätt följd av en skräckvision av livet utan olja i ”Collapse”. Britternas Bahamadia Jr lyser i de mörkaste spåren men övertygar också som virvelstorm i ”Studio backpack rap”.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”The problem”

 

Lyssna på Kimbra i stället

februari 15, 2012  |  Skivrecension

Läs i DN

Pop

Gotye
”Making mirrors”
(Universal)

Betyg: 2

En Ashton Kutcher-hajpad och Sting-kanaliserande indietrummis som gillar att nakenmåla sig? Ja, det är ganska exakt vad vi har att göra med här. Därmed inte sagt att tavelvideon till Gotyes hitduett ”Somebody that I used to know” inte är sevärd. Ja, minst lika bra som låten i sig – som amerikanska tonårsserier så klart kastat sig över.  Tyvärr är resten av skivan en kvalitetsmässig puckelpist. I ena sekunden levererar 10-talets Peter Gabriel snygg dubpop, i nästa gör han pannkaka av en Twin Peaks-sampling och snattar fel plagg från Motown.

Kolla hellre upp Gotyes duettpartner Kimbra – en spännande hybrid av Feist-Amy och Björk – och garanterat det bästa som hänt Nya Zeeland sedan Flight of the Conchords.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”Somebody that I used to know”

Rebecca & Fiona på Berns

februari 13, 2012  |  Konsertrecension

Läs i DN

Musik

Rebecca & Fiona
Scen: Berns, Stockholm.

Betyg: 4

Att se etablerade manliga dj:s värma upp för en kvinnlig dj-duo som sedan fullständigt dränker stället i attityd och pyroteknik har för mig en symbolisk betydelse som ”jämställdisten” Pär Ström nog inte skulle förstå ens om han återfötts som kvinna i Afghanistan.

Personligen går jag inte igång på Rebecca & Fionas tillbakahållna sång eller svärtade hi-NRG-sound, men som scen-dj:s är de sjukt underhållande. Syndikalister må kalla dem posörer, men bara genom sin existens har de inspirerat tjejer över hela landet att bli dj:s, ta plats och ställa den centrala frågan ”hur svårt kan det vara?”. På alla områden. Det kan ingen ta ifrån dem. Läs mer

Får Sun Ra att låta borgerlig

februari 8, 2012  |  Frankrike, Skivrecension

Månpop

Air
“Le voyage dans la lune”
(Emi)

Betyg: 3

Begreppet tidlös får en ny dimension när världens första sci-fi-film – Méliès “Resan till månen” från 1902 (!) 110 år senare får ett handen-i-handsken-soundtrack, signerat Air. Det hade så klart varit tjänstefel att inte låta Frankrikes mest månbesatta duo tonsätta denna nationella kulturskatt och filmhistoriska heliga graal. “Det kändes som han (Méliès) var med i bandet”, kommenterar Air själva, till synes skakade av att, ett sekel för sent, ha hittat sin tredje bandmedlem. Denna begränsade utgåva bjuder både på den kvartslånga filmen med originalsoundtrack och en fullängdare där låtarna växt och nya kommit till. Med olycksbådande timpanis och sirenartad falsksång cementeras en destabiliserande spökstämning som bara bryts när psykedeliska “Sonic Armada” får Sun Ra att låta borgerlig. Utan Méliès bilder landar Air i en konturlös “Moon Safari” på syra, så börja gärna med dvd:n.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: “Moon fever”

Läs i DN

 

”Skimrande-ljuvligt-exotiskt!”

februari 1, 2012  |  Indonesien, Skivrecension

Läs i DN

Folkmusik

Sambasunda Quintet
”Java”
(Riverboat/Cosmic)

Betyg: 4

”Skimrande-ljuvligt-exotiskt!” lockar flyern till denna indonesiska sagokombos konserter – utan att ljuga det minsta. Antingen handlar det om par som otåligt väntar på att mötas, blir förälskade omgivna av blommor eller iakttas av en voyeuristisk måne. Stjärnan är lika mycket instrumentet kacapi – en båtformad västjavanesisk cittra – som sångerskan Neng Dini Andriati. Ibland används tre kapacis på samma gång, ibland räcker texter om en älskad som slutat svara på brev som dramatik. Mest ödesmättad och motsägelsefull är barnsången ”Jaleuleu ja” som bjuder in till lek, men låter som en maffiauppgörelse i Väst-Javas huvudstad Bandung. Skivans enda akilleshäl är det fasansfulla Irland-möter-Indonesien-monstret ”Paddy Pergi Ke Bandung”(Paddy goes to Bandung).

Frånsett detta misstag är ”Java” en ljuvlig enkelbiljett till en annan värld.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”Jaleuleu ja”