Archive for maj, 2012

Franska psalmer från skäggig sexgud

maj 9, 2012  |  Frankrike

Kan inte sluta skratta åt megalomanin i detta projekt!
Vem annan än Sébastien Tellier skulle få idén att agera sektledare och sjunga om blå kaksmulor med Gainsbourg-vibrato medan han frälser en snygg asiatiska?
En tydligare illustration till Ana Udovic superba narcissismartikel går nästan inte att hitta.

Här är låten och efter följer min recension i DN:

Sakralpop

Sébastien Tellier
”My god is blue”
(Record makers)

Betyg: 3

Den skäggige sexguden från Paris är tillbaka – andligare än någonsin. Efter konceptalbumen ”Politics” och ”Sexuality” axlar han nu rollen som sektledare i kulten Alliance bleue och ber att få kallas Mamma. I arbetsuppgifterna ingår att leda orgier och bete sig allmänt messianskt (se videorna till discoepiska ”Cochon Ville” och megalomaniska ”Pépito bleu” ovan).

Inspirerad av ett drogrusigt schamanmöte i LA, en voodooresa till Benin och hatiska bataljer med producenten Mr Flash (Ed Banger) ger Mamma oss ett pompöst möte mellan Vangelis och Moroder. Fyller ut med kyrkoorglar och sovjetpop, och ber oss vibrera till musiken i stället för att lyssna på den. Det är oftare storhetsvansinnigt och underhållande än bra, men får troligtvis Gainsbourg att le i mjugg på andra sidan.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”Sedulous”

Alla älskar Frida

maj 7, 2012  |  Pop

Läs i Fokus

Hur blev en så avig artist som Frida Hyvönen folkkär?

Som barn läste Frida Hyvönen mycket Roald Dahl som hon egentligen var för liten för. Så mycket att hon efter att ha förfasats av »Häxorna« greps av en flera veckor lång skräck för att hennes mamma tillhörde denna grupp. Hon letade tecken överallt. Var hennes mamma egentligen skallig – som häxorna i boken? Hade hon peruk?

Också i dag är hon lyhörd för vardagens magiska detaljer.

– Frida följer sin egen väg, både som person och som musiker, och hennes värld är förhöjd och spännande. Det känns som en present att man får kika in där som lyssnare, säger kompisen och kollegan Marit Bergman som tycker att Frida Hyvönen och Ken Ring är Sveriges bästa textförfattare, och »Once I was a serene teenaged child, once I felt your cock against my thigh« – en av musikhistoriens bästa öppningsrader. Läs mer

Orkar vi mer balearica?

maj 2, 2012  |  Musik


Läs i DN

Aprilterrorn är över, solen har stabiliserats och därmed väntar ännu en säsong av balearic. Det enda klubbparaply som kärleksfullt ger plats åt både Magnus Uggla-remixer, fjorddisco och frikyrklig funkprogg. En känsla och ett sammanhang mer än en musikstil. Lockordet som rymmer mycket mer än vågskvalp, congas och gitarrer.

Balearic beat–scenen importerades till London 1987 från Ibiza av dj-kumpanerna Trevor Fung, Paul Oakenfold och Danny Rampling. De fascinerades av den brutal-eklektiska och nästan kristna tolkningen av dansmusik de svepts in i på den mytomspunna ön. Allt som var bra rymdes, oavsett hur låg status artisten hade. Vilket också förklarar att balearisk musik skvalpat ut ur kreddiga klubbhögtalare över hela världen i så många år nu. Scenen är töjbar och triggar medlemmarnas upptäckarglädje och jaktinstinkt. Medan den ofta driver musikjournalister till vansinne eftersom den är så svårdefinierad. Aldrig har detta varit så tydligt som i P3 Kultur-serien ”Är det baleariskt?” 2010 som i nio avsnitt försökte bena ut om låtar som Agneta Fältskogs ”The heat is on” var baleariska eller inte.

Framför allt har denna ständigt expanderande galax förändrat det svenska musikklimatet. Efter balearic var det inte längre fult att låta snyggt. Eller att frossa i sommarexotism. Läs mer