Archive for juni, 2012

Peace & Love-torsdagens största missförstånd

juni 28, 2012  |  Pop

”När kommer alla bra låtar?” blev dagens sjukaste kommentar, alla kategorier. Den droppades mitt under Regina Spektors briljanta ”All the Rowboats” på Peace & Love. Efter att hon inlett med en fantastisk acapellablues.
Jag har för övrigt aldrig sett en så svårmodig uppsyn som hos hennes hippielatinocellist. Hans ögon slocknade ikapp med hans slokande mustasch. Och cellon grät. Kanske är han olyckligt kär i Regina.

Min kväll slutade i totalt antiklimax eftersom jag bor i Falun och litade blint på Resecentrumets försäkran om att ”bussarna går HELA tiden, det finns en massa extrainsatta avgångar och nattbussar”. När jag lämnat väskan och skulle åka in för att se Laleh, Maggio och vår tids bästa James Brown-kanalisatör Charles Bradley (troligtvis också världens förste 62-åriga skivdebutant)  HADE DEN SISTA BUSSEN GÅTT. Nästa gick 05.40. En taxi kostade 700 vilket är way off budget för min del.

Så jag har tröstlyssnat på Charles Bradley hela morgonen. Och tänkt mig den här som extranummer två på natten i ett svettigt Athena-tält.

 

Disneyballader och snapbeats

juni 19, 2012  |  Pop, Skivrecension

R’n’b-pop

Justin Bieber
”Believe”
(Island/Universal)

2/5

Som den kristna fjortisgud Justin Bieber är tillägnas titelspåret ”Believe” naturligtvis hans eget samfund– the Beliebers. Kanske är det också en bön om att de ska hänga med i hans förvirrade försök att gå från barnstjärna till barnförbjuden. På albumet ”Believe” varvas Disneydoftande ballader och fonduemys framför brasan med snuskiga snap-beats och risqué-rim (med JB-mått) som ”I don’t “want-want nobody” when I “got-got your body”. Ovanpå det har världens mest dyrkade artonåring gjort en ny ”Billie Jean” (”Maria”) för att ventilera faderskapstvisten han drogs in i förra året. Det kan låta tidigt, men det här är trots allt killen som släppte sin självbiografi som sextonåring. Läs mer

Fruktfaktorn

juni 7, 2012  |  Okategoriserade

Publicerad i DN den 7 juni 2012.

B.J. The Chicago Kids ”Pineapple Now – Laters” blev under våren den soloskiva som Cee-Lo borde ha släppt i stället för ”The lady killer”. Jag funderar på varför den är så bra. Är det de vilt dansande änglakörerna som glittrar som om Bilal och D’Angelo aldrig tagit tioårspaus? Eller att Kendrick Lamar gästar med tung gråtrap? Definitivt, men frågan är om inte albumets fruktgodistitel är ett trollspö i sig. Fruktfaktorn.

Genom musikhistorien löper ett vitaminbubblande kvalitetsspår: från rockens födelseskrik ”Tutti Frutti”, förbi apelsinförsäljarpojken i Elis Reginas ”Menino das laranjas”, ner i Isaac Hayes gladporriga fruktpool i ”Juicy Fruit (Disco Freak)” och upp hos tropical bass-klubben Frukt och grönt och deras partner-in-crime Gnucci Banana.

Det blir helt enkelt ofta bra när frukt ingår i titeln. Och extra intressant när det banala och positiva vänds i sin motsats. Som i den isande lynchningsscenen i Billie Holidays ”Strange fruit”. Eller Macka B:s ”Coconut” – en uppgörelse med svart självhat.

Det är också lätt att orientera sig tematiskt när man ser vilken frukt det handlar om. Körsbär eller persikor – sex. Jordgubbar eller blåbär – romantik, saknad, knark. Däremot varierar låtkvaliteten med fruktvalet. Mest opålitlig är kokosnöten. Ser man inte upp kapsejsar man någonstans mellan sommarreggae och Kicki Danielsson och Dr Albans gemensamma slisksmoothie ”Papaya coconut”. När det gäller kokos litar jag bara på calypsoartister, Queen Ifrica och Señor Coconut.

Bananer lider av samma konnotationer. De har trots allt använts för exotiserande syften sedan Josephine Baker-eran. Den brasilianska Hollywoodstjärnan Carmen Miranda ifrågasattes av många landsmän för att hon med sina frukthuvudbonader, karikatyrroller och ”bananas is my business”-repliker reproducerade amerikanska stereotyper om landet – och sålde ut samban.

Vattenmeloner är ett annat minfält. Det är ingen slump att låtar som ”I’m Gonna Bring A Watermelon To My Girl Tonight” (1928) och ”Eating watermelon” (1949) inte fått många efterföljare. Sedan slaveriets dagar har monsterversioner av frukten förekommit på rasistiska bilder av svarta, senast illustrerat i vidriga montage av Vita husets gräsmatta fylld av vattenmeloner och Obama i blackface med friterad kyckling och vattenmelon framför sig.

Då är det skönt att sätta på ”Raspberry beret” i stället, och tacka Prince för att han satte tillbaka det sedan länge ignorerade hallonet på popkartan. Eller att se Yoko Ono-utställningen ”Grapefruit” på Moderna. Så länge man följer frukten har man något att förundras över.

Här är min fruktkorg på Spotify!

 

 

 

Bästa nationalsången

juni 6, 2012  |  Hiphop, Samhälle

Missa inte den dagsfärska remixen på ”Tysta ner” – producenten Stress antirasistiska kampsång starring Promoe, Sebbe från Kartellen, Moms från Mohammed Ali, Nimo och Malcolm B. Hooken hanteras liksom förra gången av Aleks.

Originalet släpptes i december av RMH Sweden och frontades då av Adam Tensta, Eboi, Dida och Aleks.

I denna nytändning går Sebbe till attack mot ”nazister med kycklinghjärtan”, medan Moms gör upp med jobbdiskriminering och Promoe rasar mot rasistiska likhetstecken mellan mänsklighet och svenskfientlighet. Adam Tensta avslutar med att berätta hur det känns att jagas av 20 skinnskallar utan att polisen griper in.

Samtal med Adam Tensta
Samtal med Moms

Samtal med Sebbe Staxx

Jag ska fira nationaldagen med att gå och se min vän Seppis lapptäcke av världskartor på Liljevalchs med sommarens finaste titel: ”Vilka är vi och vilka är dom om dom är vi och vi är dom?

 

 

 

 

 

 

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=opjcjChmClk