Alla älskar Frida

maj 7, 2012  |  Pop

Läs i Fokus

Hur blev en så avig artist som Frida Hyvönen folkkär?

Som barn läste Frida Hyvönen mycket Roald Dahl som hon egentligen var för liten för. Så mycket att hon efter att ha förfasats av »Häxorna« greps av en flera veckor lång skräck för att hennes mamma tillhörde denna grupp. Hon letade tecken överallt. Var hennes mamma egentligen skallig – som häxorna i boken? Hade hon peruk?

Också i dag är hon lyhörd för vardagens magiska detaljer.

– Frida följer sin egen väg, både som person och som musiker, och hennes värld är förhöjd och spännande. Det känns som en present att man får kika in där som lyssnare, säger kompisen och kollegan Marit Bergman som tycker att Frida Hyvönen och Ken Ring är Sveriges bästa textförfattare, och »Once I was a serene teenaged child, once I felt your cock against my thigh« – en av musikhistoriens bästa öppningsrader.

Marit Bergman är inte ensam om att rosa kvinnan som gav västerbottnisk pianopop ett ansikte. Robyn twitterhyllade nyligen Hyvönens frostbitna discosingel »Terribly Dark«. Benny Andersson öppnade sin studio när hon skulle spela in nya skivan »To the Soul« – som när den släpptes fick ännu högre snittbetyg av kritikerna än den i princip geniförklarade föregångaren »Silence is Wild«. Dessförinnan har denna Flarken-bo fått DN:s kulturpris, sålt ut Dramaten och släppt hyllade skivor i såväl popfåran som den mer experimentella serien »Frida Hyvönen gives you…«.

Själv verkar hon inte helt bekväm med den intensiva hyllningskören. På »Silence is Wild« skildrar hon med humor sin svårighet att ta emot kärlek.

»Why do you love me so much? How come you love me so much? I don’t seem to recover from the shock /…/ Have I by mistake been extra charming? Oh, the chances are alarmingly low. Do you want me to love you back? Or is it ok either way?«

I flera intervjuer har hon talat om sin ambivalens inför recensioner.

– Det är så mycket tyckande. Folk skriver inte tillräckligt bra för att det ska vara relevant. Förra skivan blev alldeles överdrivet hyllad, den var mycket sämre än folk tyckte att den var, sa hon själv i Metro inför skivsläppet av »To the Soul«.

Ändå älskar alla Frida Hyvönen. För hennes dokumentärfotografiska texter, flygelelegans och tidlösa ljudbild. För generationslåtar som »Dirty Dancing«. För beslut som att ställa upp på modereportage i Bon, men vägra låta sig retuscheras.

En av mina kollegor avslöjar att hon en gång stal Frida Hyvönens noter efter en spelning. Kanske är hon en av dem som lockas av hennes djupt personliga texter om abort och barnlängtan – kvinnliga erfarenheter som det sällan talas om.

Media har lystet frossat i bilden av Frida Hyvönen som nomad, ständigt på resande fot mellan Flarken, Paris och mytomspunna platser som Bali.

När man i stället skulle kunna diskutera texter som »Hands« från nya skivan »To the Soul« – en filosofisk betraktelse över hennes mammas, mormors och kvinnliga anfäders händer. Eller samtala kring hennes avfolkningspoesi och minnen av canasta-eftermiddagarna med farmor.

Samtidigt är det lätt att förstå att Hyvönen fascinerar som person. Hon spelar i italienska 1200-talskloster, konstaterar att hon genom åren »inte lyckats hålla sig från spådamerna« och berättar i sitt »Sommar« program om ett märkligt möte med mediet Donna som ville att hon skulle genomgå en sju timmar lång exorcistisk reningsritual i en kyrka. (Se där – jag fastnar också i exotiseringen.)

Det är i vilket fall tydligt att Frida Hyvönen är öppensinnad – i ordets alla bemärkelser. Kollegan Lovisa Nyström berättar om när de förra våren satt i en liten safaribåt på Chobefloden i Botswana och var nära att bli flodhästmat.

– En gigantisk alfahanne simmade ifrån sin flock under vattnet och försökte kasta sig mot båten. Jag minns skräcken i guidens ögon när han i panik fick igång båtmotorn, minns de enorma käftarna precis bakom hans rygg, minns hur Frida skrek och sen skrattade, och att känslan efteråt var att det var det bästa som hänt i mitt liv. Det blir lite så med Frida. Är det någon man ska dö i ett flodhästgap med så är det hon. Tveklöst.

Fotografen Elin Berge skulle nog hålla med. Hon har tillsammans med Hyvönen gjort »Drottninglandet« – en tonsatt fotobok om thailändska kvinnor som gift sig med norrländska män. Under sin research med projektet åkte Frida Hyvönen och Elin Berge på studieresa till Thailand och utforskade nunne-kloster, sex- och gayklubbar för att se så många olika delar av samhället som möjligt. Väl hemma i Sverige besökte de också byn Fredrika under byggandet av ett thailändskt buddhisttempel. Där blev Frida Hyvönen uppbjuden på scen av ett thaiband, så fort de fick reda på att hon var sångerska.

– Jag var någon annanstans och såg inte vad som hände. Sedan hör jag plötsligt Frida, i full färd att improvisera till traditionell thailändsk musik.

Det lät ganska konstigt, och såg väldigt kul ut. Hon var ju två huvuden längre än alla thailändare. Frida bangar inte. Hon är väldigt orädd, minns Elin Berge.

Isdiscohitten »Terribly Dark« är full av febriga rader som »It feels like I’ve been indoors for a century now, I’m dying, I’m dying to see sunlight« och »Hold my hand I want to move on, I have things I’d like to explore.«

För att inte tala om den brinnande refrängavslutningen »I’ll put myself on fire if I find a spark«.

 

Jari Haapalainen som tillsammans med Frida Hyvönen producerat tre av hennes skivor, inklusive den senaste, berättar att hon är väldigt noga med detaljerna, vilket han tror beror på att hon lägger in så mycket av sig själv i sin musik.

– Hon kan lätt bli äcklad och känna att en detalj förstör hela låten, så det gäller att ha en idébank redo. Om det kommer in ett element som hon inte gillar, ser hon det som ett angrepp.

Musikern Lovisa Nyström från syskonduon Two White Horses och Säkert! som körar med Frida Hyvönen, håller med om att hon är väldigt noggrann.

– Jag har aldrig träffat någon som i samma utsträckning lyckats få alla delar i sitt arbete att väga så tungt: minsta paljett i scenkläderna har en mening, och texterna har en omvälvande effekt oavsett om hon beskriver två gigantiska osthyvlar i Ånäset eller döden.

Att texterna får sådant fokus av både Frida Hyvönen och fansen är inte helt problemfritt. När orden lyser så starkt är det lätt att musiken träder tillbaka, och det är först när jag hör låtar som »Terribly Dark« som jag inser hur mycket jag längtat efter upptempo-Frida. Och hur glad jag är att ljudbilden på »To the Soul« breddats till att innehålla svävande cirkusarrangemang och hypnotiska domedagstrummor. Det senaste ledet i en successiv utvidgningsprocess som inleddes med stråk- och blås-soundtracket till dansföreställningen »Pudel«, växte med hammondorgel, cello och honkytonkpiano på »Silence is Wild« och tog en ny riktning på thainorrländska »Drottninglandet«.

Jag frågar demonproducenten Jari Haapalainen hur stor han tror Frida Hyvönen kan bli.

Han säger att hon är för komplex för att bli folklig, men har blivit stor på ett sätt som man inte räknade med från början.

– Hon jämförs ibland med utländska artister, men jag tycker inte hon påminner om någon av dem, hon har ju det där bonniga som man sällan hör. Det gör henne både unik och smalare. Sedan får man inte glömma att hon är en underskattad sångerska som lägger mycket av sången live i studion. Vilket inte är det vanligaste nuförtiden.

Vad är det sista du skulle vänta dig från Frida Hyvönen musikaliskt? 

– Om hon plötsligt ville göra en gitarrbaserad skiva. Då skulle jag tro att hon tappat förståndet. När vi spelade in förra skivan, föreslog jag en gitarr på en av låtarna. Då stelnade hon till, stirrade på mig och frågade: Sa du gitarr? Det fanns en sån otrolig upprördhet bara kring ordet.

 

No related posts.


Leave a Reply

No related posts.