Vårförälskelser

mars 8, 2013  |  England, Kärlek, Musik, Sverige

♥ just nu:

• Videon till nya Knife-låten. Låten, konceptet, flickan, dansarna, tomteblossen!

• Jenny Seths nya podd Jenny & Vänner. Abstinensen är över. Nu fattas bara att Emil Arvidson är gäst i varje program. Bästa combon!• Videon till Laura Mvulas ”Green Garden”.

Handklapp, xylofon, glädjedans i skir vårgrönska, allmän freshness!

Jessie Ware kan så mycket bättre

september 12, 2012  |  England, Pop, Skivrecension, Soul
Soulpop
Jessie Ware
”Devotion.”
(Island/Universal)

Publicerad i DN 12 september 2012

När den souliga housevokalissan Jessie Ware efter fantastiska samarbeten med SBTRKT, Sampha och allsköns UK Bass-producenter äntligen släpper sin solodebut är förväntningarna minst 110 %. De uppfyller hon på spåret med samma namn – ett dansant under av luftig drömskhet (som inkluderar hitgarantiraden ”dancing on my own”). Generellt siktar hon på ett mer sofistikerat 80-talssound à la Sade, Whitney och Chaka Khan, men tappar det intressanta temperaturmöte mellan sval röst och febriga uptempo-produktioner som hittills varit hennes stora styrka.

Att det inte är melodiernas fel i sig, märks på Disclosureremixen av ”Running” och Star Slinger-remixen av ”Wildest moments”. Jag kan bara hoppas att hon går tillbaka till sina rötter och producerar nästa skiva med SBTRKT i stället.

Bästa spår: ”110 %”

Nanushka Yeaman

Kiwanuka-effekten

mars 14, 2012  |  England, Musik, Skivrecension, Uganda

Läs i DN

Folksoul

Michael Kiwanuka
”Home again”
(Communion Records/Universal)

Betyg: 4

Det är ett märkligt sammanträffande att Uganda den senaste tiden uppmärksammats för två så diametralt motsatta män. Å ena sidan världens mest eftersökta krigsförbrytare – Joseph Kony. ledare för terrorsekten Herrens motståndsarmé (LRA) som de senaste 24 åren tvingat tiotusentals barn att bli sexslavar och barnsoldater – och nu jagas i vår tids största sociala mediekampanj.

Å den andra hans totala antites, stjärnskottet Michael Kiwanuka, vars föräldrar flydde till Storbritannien undan landets ökända 70-talsdiktator Idi Amin. Läs mer

Estelle är för begåvad för att kråma sig runt Rick Ross.

februari 29, 2012  |  England, Skivrecension, Soul

Läs i DN

Soul

Estelle
”All of me”
(Homeschool/Warner)

Betyg: 2

Glöm titeln. Det här är inte alls allt Estelle har att erbjuda. Ärligt talat vet jag inte vad hon håller på med, mer än att göra Lauryn Hillska ”Miseducation”-interludes och jamma fram fantasilösa hittar med topplistenamn. Estelle är för begåvad för att kråma sig runt Rick Ross. Att den David Guetta-producerade singeln ”Freak” inte sålde tillräckligt för att inkluderas på skivan, borde också varit en indikator på att Estelle inte tjänar på att fausta sig fullt ut.

Den inre konflikten synliggörs lika mycket inom som mellan låtarna. Ofta hör man hennes eget uttryck i verserna tills det mosas av en radiodesignad ångvältsrefräng. Att skivans främsta dunderhonungsspår heter ”Do my thing” blir i sammanhanget rätt ironiskt.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”Do my thing” ft Janelle Monáe

Upploppsprofetia och oljekollaps

februari 15, 2012  |  England, Skivrecension

Läs i DN

Hiphop

Speech Debelle
”Freedom of Speech”
(Big Dada/Import)

Betyg: 4

Det är ingen hemlighet att Speech Debelles Mercury Prize-vinnande debut ”Speech therapy” inte fick den uppmärksamhet hon, juryn eller skivbolaget väntat sig. Men frustrationen blev konstruktiv. Folkbeatsen och stråkarna dumpades för ösigare produktioner och Speech Debelle gick från personliga trauman till kollektiva samhällssår. Typexemplet är förra årets mest synska låt – Roots Manuva-gästade ”Blaze up a fire” som förutspådde upploppen i London (och släpptes i förtid när de brutit ut för att ge någon slags förklaring). Tätt följd av en skräckvision av livet utan olja i ”Collapse”. Britternas Bahamadia Jr lyser i de mörkaste spåren men övertygar också som virvelstorm i ”Studio backpack rap”.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”The problem”

 

Lejoninnan som tystnade

december 30, 2011  |  England, Minnestext, Soul

Kulturröster som tystnat under 2011

Amy Winehouse

 1983-2011

00-talets mest stilbildande soulröst levde gränslöst, helt i linje med sin obehandlade bipolaritet. Den direkta dödsorsaken må ha varit alkoholförgiftning, men grundproblemet var ett känsloliv i kaos, fullt av sår som täcktes med giftplåster. Amy Winehouses död väckte lika många frågor som hennes bluesgudinneleverne. Vad hade hon kunnat överraska med om hon bara fått bukt med sina demoner? En afrodubstepskiva, rapkarriär eller calypsorevolution? Det får vi aldrig veta. I stället har musikhistoriens sorgligaste gemenskap – 27-årsklubben – utökats med ännu en olycklig supertalang. En egensinnig bikupedrottning som kallade Didos musik för ”the background to death”, men också var genomärlig med sina egna brister. På sitt succéalbum ”Back to black” uppdaterade hon arvet från Billie Holiday och Shangri-Las med hiphopattityd – och vann en hel värld på kuppen.

Det postuma albumet ”Lioness: Hidden treasures” är överraskande värdigt och påminner oss i sitt stilla solsken om att detta dödsfall var en fullständigt onödig och tragisk förlust för alla musikälskare.

Nanushka Yeaman

PJ Harvey triumferar i Filadelfiakyrkan

oktober 23, 2011  |  England, Konsertrecension, Samhälle

Läs i DN

PJ Harvey
Scen: Filadelfiakyrkan, Stockholm

Betyg: 5

PJ Harvey trollbinder publiken från början till slut Det är outsägligt vackert, poetiskt och intensivt. Nanushka Yeaman ser en artist med en oslagbar karisma.

I viktoriansk långklänning och fjäderprydda korpsvarta lockar ter sig rockkameleonten PJ Harvey som en spöklik 1800-talshäg-ring, i samma liga som hennes kusliga ”White Chalk”-persona Som en fallen ängel vandrar hon sjungande över blodiga krigsfält med autohar-pan som återkommande följeslagare och trollbinder från första tonen av ”Let England shake” till extra-numret ”Silence” (från just ”White Chalk”-skivan) Efter fem sekunder har man helt glömt bort att man befinner sig i Stockholm 2011.

Med tanke på att Harveys senaste hyllade krigsalbum (”Let England shake”) är inspelat i en kyrka är det mäktigt att också höra det framföras i en, även om ett äldre, mer gotiskt gudshus hade spätt på spök-känslan på ett ännu bättre sätt

Det är häpnadsväckande hur denna eviga rockgudinna, troligtvis en svart bluessjungande fånge i sitt förra liv, efter tjugo år på scen lyckas förnya sig gång på gång och behålla sin relevans Men så slänger hon också 75 procent av allt hon skriver för att det påminner för mycket om tidigare material Många skulle offra mycket för att höra en konsert baserad på den papperskorgen

På senare år har Harveys nya förkärlek för fågellik falsett varit något av en chock för oss som alltid uppskattat hennes kraftfulla vulkandån Samtidigt klingar hennes nästan paranormala högre register snarare naket och tidlöst än kastre-rat och skapar en intressant observatörsdistans till det fasansfulla innehållet Deformerade föräldralösa barn är bara förnamnet

Den rebell-amishklädda Harveys karisma är så stark att det känns som om hon valt att placera sig långt ut på vänsterkanten av scenen och tidvis försvinna som en soldat i dimman, för att ge maximal plats åt sin superba trio (hennes musikaliska tvillingsjälar Mick Harvey och John Parish samt en lysande trummis)

Under drygt nittio minuter avtäcks ”Let England shake” i sin helhet, tyvärr utan livesaxofon från krigsrapportören själv, däremot autoharpa och gitarr Resten av tiden fylls snyggt av uppdaterade besvärjelse- eller desperationslåtar som ”Dear darkness”, ”Angeline”, ”Cmon Billy” och den omdebatterade skräckklassikern ”Down by the water” Än i dag tvistar fansen om huruvida den handlar om abort, barndränkning eller våldtäkt Det enda PJ Harvey avfärdat är att den skulle vara självbiografisk

Med en så enastående låtkatalog finns det många briljanter som vi inte får höra denna kväll Polly Jean Harvey går som sagt bara framåt, inte bakåt Frågan är vilket trauma hon kastar sig över nästa gång Och om någon svensk artist tar itu med landets mörkaste kapitel – som utvisningen av judar, tvångssteriliseringarna eller Sveriges behandling av samerna – på det sätt som Harvey gjort med brittisk kolonialism och krigshets

Den stora utmaningen blir i så fall att göra det lika intensivt, poetiskt och outsägligt vackert

Det är häpnadsväckande hur denna eviga rockgudinna, troligtvis en svart bluessjungande fånge i sitt förra liv, efter tjugo år på scen lyckas förnya sig gång på gång och behålla sin relevans.