Vi förstår

december 7, 2012  |  Hiphop, Sverige

Aylar loss totalt inför morgonens Stor-intervju, med Dikter ifrån Bikten 1 och 2 och Stors och Linda Piras grymma ”Rom & Kush”-liveversion hos Ametist.

Och när vi ändå är inne på tung svensk hiphop, landade nyss den färska videon och remixen till  ”Förstår Du” med Aleks, Jaqe, Aki och Hoosam.

Skriver mer snart. Det är mycket nu…

Asså den här basen!

november 6, 2012  |  Brasilien, Hiphop

Som vissa av er vet tycker jag att portugisiska och franska är de snyggaste rapspråken. Då menar jag så klart brasiliansk och angolansk portugisiska – euro-portugisiska går bort.
När detta sjukt böjliga, diftongerade, överrytmiska språk då matchas av världens fetaste bas, koklocka/agogo, rimshots och Curtis-wahwah finns bara en tänkbar reaktion för mig. Att gå upp i mental brygga. (Jag är nerbäddad i sjuksängen så en riktig funkar inte.) Lyssna och njut! Och tack Sebastian Notini för tipset!
Introducing…. ”Balancuquadro” med Bahia-rapparna OQuadro:

http://soundcloud.com/oquadro/balancuquadro

Kendrick Lamar – ”good kid, m.A.A.d city”

november 3, 2012  |  Hiphop, Skivrecension, USA

Publ. i DN 121024

Hiphop

Kendrick Lamar
”good kid, m.A.A.d city”
(Aftermath/Universal)

4/5

Det Tupac-dyrkande Compton-geniet är tillbaka, nu på Dr Dres etikett Aftermath. Med sällsynt snabbhet och glödhet intensitet drar Kendrick Lamar skickligt ut brinnande linjer mellan USA:s barnhem (getton fulla av övergivna barn), icke-fungerande skolor, grupptryck, självhat och prostitution. Här finns oförglömliga scener som när mamman ringer under ett inbrott eller systern till Keisha som sålde sin kropp på förra skivan berättar om hur hon hamnat i samma misär. Med tanke på Lamars engagemang i sina systrars utsatthet vore det kul om han framöver kunde skära ner på antalet bitch & ho. Producent – och gästlistan bländar däremot och överträffas endast av Black Hippy-ledaren själv. Just nu balanserar ingen annan skickligare mellan underjord och mainstream.

Nanushka Yeaman
Bästa spår: ”Swimming pools (Drank)” & ”Good kid”

 

Bassängbad med vindflöjels-Kendrick

november 1, 2012  |  Hiphop, USA

Häromveckan släppte USA:s kanske hetaste rappare just nu – Kendrick Lamar – sin nya skiva ”good kid, m.A.A.d city”. (Läs min DN-recension här):

Jag har velat höra allt han rör vid, sen jag snöade in på hans sjukt svängiga blåsmirakel ”Rigamortus”, och Dre var ju medproducent, så min pepp var minst sagt på topp.
Som vanligt nördade jag in mig totalt på texterna, och återupptäckte särskilt sommarsingeln ”Swimming Pools (Drank)” som jag blev helt hooked på. Den är vansinnigt fascinerande och vi ska snart se varför. Akta er för att bli lika beroende som jag bara, annars kommer ni också börja drömma att Lamars samvete pratar med er.

Ok, då kör vi! Läs mer

G.O.O.D. Music?

september 19, 2012  |  Hiphop, Skivrecension

Jag har fett motvilligt haft GOOD Musics ”Clique” på hjärnan hela dan. Hit-Boy-beatet är verkligen mäktigt – helt klart en  ”Hate me now” för 2010-talet. Men jag kan bara tänka på hur mycket tyngre den hade varit om man skippat Big Sean-hooken: ”all these bad bitches, man, they want the, they want the, they want the (fyll själva i det mest troliga ord här som rimmar på clique)”. Och i stället avtäckt Mitt Romneys förakt mot fattiga. Eller rappat om f-n vadsomhelst utom detta. Beatet förtjänar bättre. Ju äldre jag blir desto svårare blir det för mig att bortse från misogyna texter, hur svängig låten än är. Inom psykologi pratar man om den kognitiva dissonans som uppstår när ens värderingar (här jämställdhet eller om man så vill: en högst rimlig önskan om att kunna lyssna på veckans hetaste hiphoplåt utan att känna sig kränkt som kvinna) och handlingar (impulsen att dansa och headnodda till en misogyn låt) inte stämmer överens. Min kognitiva dissonansmätare står på en Spinal Tap-elva när jag lyssnar på ”Cruel Summer”-skivan.
Som tur är finns det oceaner av grym hiphop som jag hellre lyssnar på i stället.

Här är min DN-recension av skivan

Läs mer

Bästa nationalsången

juni 6, 2012  |  Hiphop, Samhälle

Missa inte den dagsfärska remixen på ”Tysta ner” – producenten Stress antirasistiska kampsång starring Promoe, Sebbe från Kartellen, Moms från Mohammed Ali, Nimo och Malcolm B. Hooken hanteras liksom förra gången av Aleks.

Originalet släpptes i december av RMH Sweden och frontades då av Adam Tensta, Eboi, Dida och Aleks.

I denna nytändning går Sebbe till attack mot ”nazister med kycklinghjärtan”, medan Moms gör upp med jobbdiskriminering och Promoe rasar mot rasistiska likhetstecken mellan mänsklighet och svenskfientlighet. Adam Tensta avslutar med att berätta hur det känns att jagas av 20 skinnskallar utan att polisen griper in.

Samtal med Adam Tensta
Samtal med Moms

Samtal med Sebbe Staxx

Jag ska fira nationaldagen med att gå och se min vän Seppis lapptäcke av världskartor på Liljevalchs med sommarens finaste titel: ”Vilka är vi och vilka är dom om dom är vi och vi är dom?

 

 

 

 

 

 

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=opjcjChmClk

Azealia Banks: 1991!

maj 30, 2012  |  Hiphop, Skivrecension

Electrorap

Azealia Banks
”1991”
(Universal)

5/5

Karl Lagerfeld älskar henne. BBC nominerade henne till ”The Sound of 2012”. En världsturné är bokad fast hon varken släppt mixtape eller debutalbum. 21-åriga Harlemrapparen Azealia Banks är uppe i 17 miljoner youtube-views för Lolita-videon till ”212″ där hon, iförd flätor och Musse Pigg-tröja, hotar med att ha oralsex med din flickvän – och slakta Nicki Minajs karriär.

Minaj har anledning att oroa sig. Banks trippeltydiga rim och virtuosa kulspruteflow matchas av en lika bra sångröst och uppdaterade hiphouse-beats. På debut-ep:n – och framför allt titelspåret ”1991” kanaliserar hon både Missy Elliot och Lauryn Hill (”1991”) – med tre ton snusk som glasyr. ”Van Vogue” och ”Licorice” är ren klubbperfektion. Det enda som är synd är att hon begränsar sig till roller som golddigger och älskarinna.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”212”

Fotnot: Azealia Banks (tidigare känd som Miss bank$) mixtape Fantastic släpps den 4 juli – såklart!  Debutalbumet landar i höst.
Kolla gärna in hennes tidigare grejer L8RNeedsumlov och Runnin’

 

 

Falafelstaden vs Malmöpolisen

april 25, 2012  |  Hiphop, Musik, Samhälle

Jag gillar den seriösa falafeltexten. Folkmusiker borde sjunga mer om falafel.
Skön motvikt till SVT:s Malmöpolisen.

Mofeta & Jerre på Fasching

april 22, 2012  |  Hiphop, Konsertrecension, Samhälle

Mofeta & Jerre
Scen: Fasching, Stockholm.

Betyg: 4

Det är synd att Mofeta & Jerre döpte sin debut till ”Bomben”. För det är uppföljaren ”Briljanter och smaragder” som är den verkliga bomben. På Fasching illustreras det souliga albumet med lika gnistrande armband som liveband (Spiderdogs förstås). Duon inleder starkt med triaden ”Nedräkning”, ”Glasögon är fult” och ”Kalifornien” (eller snarare ”Kälifornien”). Efter att Albin Gromer gästat på ”Är vi där nu” och Stockholms kokainlavin rullat fram i ”Väderleksrapport” går Mofeta obehagligt nära en misshandlande mans tankar i ”Lilla flicka”. En skarp kontrast mot ljuva ”Drömmer om dig”.

I vår digitala samtid är organiska album som ”Briljanter och smaragder” alltmer ovanliga. Det sänkta tempot ger låtarna en fyllig spänst, medan flowexperimenterandet och de snygga soulrefrängerna ramar in dem i guld. Läs mer

Lauryn Hill har blivit Lauryn Kravitz

januari 24, 2012  |  Hiphop, Konsertrecension, Soul, USA

Läs i DN

Lauryn Hill
Scen: Filadelfiakyrkan, Stockholm.

Betyg: 2

- Min avsikt var alltid att komma tillbaka, att vara ett helare jag så jag kan uppmuntra er att vara ert helare jag, kommenterar Lauryn Hill sitt försvinnande från musikscenen, halvvägs in i vinterns märkligaste konsert.

Få saker provocerar som bortslösad talang och världen har de senaste åren frossat i diverse konstiga förklaringar till hennes förtidspension. Men sedan den mästerliga solodebuten har hon ändå fått sex barn, släppt Unplugged-skivan och turnerat. Det vill säga inte knarkat bort de flesta åren som Bilal och D’Angelo. Trots det har hon anklagats för att vara både rasist (felaktigt) och galen – en definitionsfråga – jämför bara med Kanye West som kommer undan med mycket värre saker.

Divigheten är svårare att förneka.

Det är inte okej att hoppa över soundcheck när man vet att ljudet varit ett återkommande problem under turnén.

Lauryn angriper sin solodebut och Fugees-materialet med manisk renoveringslust, men river i processen ner allt utom körarrangemangen och målar sen allt i samma färg. Kravitz-rock på anabola. Som om hon – genom att vräka på extra allt – vill balansera enkelheten på MTV Unplugged-skivan – som vi för övrigt inte får höra en enda låt från.

Musiken får aldrig växa fram som en napolitansk tomatsås, utan dränks i öset. Det går så långt att publiken, utsvulten på bra ljud, jublar så fort det blir lugnare. Jag ser fans som håller för öronen på grund av volymen trots att de ser ut att vara max 25. Vissa går.

Jag kan inte släppa bilden av Lauryn Hill som trettonåring på Apollos amatörkväll i Harlem. Folk buar skoningslöst, men hon fortsätter sjunga tills alla applåderar. Ingen buar i Filadelfiakyrkan, men annars är det samma princip.

Hon kör sin grej oberoende av gensvar – som om hon ostörd ville driva ut alla demoner från de förlorade musikåren. Bäst överlever inledningsversionen av ”Killing me softly” (mörk dubrock) och ”Lost ones” (breakfylld pumpande mollreggae). Sämst annars ljuvliga ”To Zion”.

Konserten rymmer några fantastiska fragment och Lauryns röst är relativt intakt – om än fruktansvärt hes efter allt överröstande. Ändå är slutintrycket sorg – över att denna överjordiskt begåvade rappare, låtskrivare och sångerska inte kommer mer till sin rätt.

Nanushka Yeaman