Veckans album: Spöklikt vacker själlöshet

september 11, 2013  |  Kanada, Konsertrecension, R'n'b

Den hyllade Abel Tesfaye i The Weeknd är tillbaka med ett nytt oemotståndligt och kusligt album. Men hans trasiga kvinnosyn är ett problem, skriver Nanushka Yeaman.

R’n’b

The Weeknd
”Kiss land”. (XO/Universal)
4.

Mindre än ett år har passerat sedan Torontohedonisten Abel Tesfayes trippelmixtape ”Trilogy” närmast geniförklarades av en samlad musikpress. Detta efter att de tre mixtapes som utgjorde stommen laddats ner åtta miljoner gånger och fått flera servrar att krascha.

Utrop som: ”En milstolpe”, ”sin generations sångfågel” och ”den största musikaliska talangen sedan Michael Jackson” strösslades över 10-talets Tricky, och ”Trilogy” sålde guld i USA och Kanada. Det är inte svårt att förstå lockelsen. Att lyssna på The Weeknd var som att svepas in i en erotisk mardrömslik drogdimma. Krocken mellan hans varma, sensuella tenor och de kusligt känslokalla texterna i ett hotfullt efterfestlandskap blev en perfekt projektionsyta för vår samlade framtidsångest. Hajp från Torontokompisen Drake var en annan faktor. Postpunk- och indiesamplingarna – som gjorda för de sista utdöende poprecensenterna med r’n’b-skräck – likaså. Liksom mystiken. Inledningsvis visste ingen hur The Weeknd såg ut och han gav inte heller några intervjuer, förrän i somras. Mest för att han ansåg sig fruktansvärt tråkig i förhållande till Prince och Michael Jackson.

Vilket han ju delvis är. Bortsett från ändlösa sex- och knarkrus i hans allt annat än lyckliga ”happy house”, händer det inte så mycket i The Weeknds värld.

Få kan ifrågasätta att Abel Tes­fayes röst och fraseringar är oerhört vackra, att han har ett unikt sound och är en stor r’n’b-visionär. Men det var också i mottagandet av The Weeknds ”Trilogy” som man märkte konsekvenserna av en överväldigande manlig global kritikerkår utan genusglasögon.

Vad innebär det att erkända kritiker okritiskt hyllar en skiva där stjärnan i två olika låtar antyder att tjejen han tagit hem måste testas genom att ligga med hans kompisar för att få honom? (”Initiation” och ”XO/The Host” från ”Trilogy”). Efter att han i ”Initiation” hetsat henne att bli så hög att hon inte minns varför hon är där.

Till skillnad från debatten kring vålds- eller övergreppsanklagade stjärnor som Chris Brown och Roman Polanski problematiserar ytterst få The Weeknds trasiga kvinnosyn. Kanske för att den här typen av texter blivit så normaliserade. Jag begär inte att vi ska sluta lyssna på något som är så musikaliskt intressant. Men låt oss i alla fall vara medvetna om vad denne dyrkade artist faktiskt säger.

Texterna på The Weeknds femte släpp och egentliga studiodebut ”Kiss land” är som vanligt dubbeltydiga och visar inte på någon större utveckling i EQ. Han instruerar en tjej att hålla tyst och strippa i titellåten. Blir kär i en annan eftersom hon också är död inombords.

Saknar fortfarande tjejen hemma som han offrade för groupies och strippor.

Produktionsmässigt har det där­emot hänt massor. Medan ”Trilogy” tempomässigt harmonierade perfekt med Tesfayes kodeinbaserade stapeldryck lean verkar han nu mer styrd av xo, den ecstasyblandning som han döpt sitt crew efter. ”Kiss land” är mycket mer varierad och dynamisk, fast den är en tredjedel så kort.

Här finns en discoinfluerad Pharrell­remix (”Wanderlust”), illegala Portisheadsamplingar och ett Drakegästat manifest med skivans svängigaste hook (”Live for”). Tesfayes eviga ennui ekar som en bordunton bland franska 80-talssyntar, Depeche Mode-deriverade körer och asiatiska porrsamplingar. Ovan haschröken svävar Michael Jackson som skivans andliga gudfar, vilket eskalerar på ”The town”, ”Pretty” och Pharrells ”Wanderlust”-remix.

Få aktuella artister gestaltar som The Weeknd vad man på franska kallar glauque – en kuslig, olycksbådande, obehaglig atmosfär. Vilket också är hans mål och vision. Han beskriver ”Kiss land” som en ohygglig plats, en ren skräckfilm. Men det är en skräckfilm som är så spöklikt vacker i sin tomhet att den är svår att stänga av.

Bästa spår: ”Kiss land”

Michael Bublé på Globen

april 20, 2012  |  Kanada, Konsertrecension

Michael Bublé
Scen: Globen, Stockholm

Betyg: 3

Tre dagar efter snuskromantikern Drake drabbar ännu en kanadensisk stjärna Globen. Michael Bublé – världens största jazzcrooner. Mannen som byggt sin karriär på att göra charmiga tolkningar av lite för kända låtar för en nostalgisk publik som fortfarande köper skivor.

Men först värmer Naturally 7 upp – en beatboxvokalgrupp som kombinerar bländande virtuositet med dåligt omdöme och inleder med sin vansinnescover på ”In the air tonight”. (Har ni missat youtube-klippet från Paris tunnelbana väntar ett gott skratt, inte minst för de obetalbara publikreaktionerna.)

När Michael Bublé tar över det jublande Globen är det med två shower i en – en konsert som brutalt kastar oss mellan supersnygga jazzstandards och plågsam smörpop– och en oväntat kul ståuppshow. Det helmanliga bandet presenteras ingående som slampor, kärleksfulla vampyrer, nyblivna pappor (vi får se bild på barnet) och godhjärtade volontärarbetare. Bublé vill duscha med oss allihop för att höra hur vi sjunger i badrummet. Han gör Elvis-, Temptations-, James Brown- och Michael Jackson-moves. Inleder med en pyroteknisk Bond-doftande ”Cry me a river” och avslutar med silverkonfetti. Läs mer