Veckans album: Spöklikt vacker själlöshet

september 11, 2013  |  Kanada, Konsertrecension, R'n'b

Den hyllade Abel Tesfaye i The Weeknd är tillbaka med ett nytt oemotståndligt och kusligt album. Men hans trasiga kvinnosyn är ett problem, skriver Nanushka Yeaman.

R’n’b

The Weeknd
”Kiss land”. (XO/Universal)
4.

Mindre än ett år har passerat sedan Torontohedonisten Abel Tesfayes trippelmixtape ”Trilogy” närmast geniförklarades av en samlad musikpress. Detta efter att de tre mixtapes som utgjorde stommen laddats ner åtta miljoner gånger och fått flera servrar att krascha.

Utrop som: ”En milstolpe”, ”sin generations sångfågel” och ”den största musikaliska talangen sedan Michael Jackson” strösslades över 10-talets Tricky, och ”Trilogy” sålde guld i USA och Kanada. Det är inte svårt att förstå lockelsen. Att lyssna på The Weeknd var som att svepas in i en erotisk mardrömslik drogdimma. Krocken mellan hans varma, sensuella tenor och de kusligt känslokalla texterna i ett hotfullt efterfestlandskap blev en perfekt projektionsyta för vår samlade framtidsångest. Hajp från Torontokompisen Drake var en annan faktor. Postpunk- och indiesamplingarna – som gjorda för de sista utdöende poprecensenterna med r’n’b-skräck – likaså. Liksom mystiken. Inledningsvis visste ingen hur The Weeknd såg ut och han gav inte heller några intervjuer, förrän i somras. Mest för att han ansåg sig fruktansvärt tråkig i förhållande till Prince och Michael Jackson.

Vilket han ju delvis är. Bortsett från ändlösa sex- och knarkrus i hans allt annat än lyckliga ”happy house”, händer det inte så mycket i The Weeknds värld.

Få kan ifrågasätta att Abel Tes­fayes röst och fraseringar är oerhört vackra, att han har ett unikt sound och är en stor r’n’b-visionär. Men det var också i mottagandet av The Weeknds ”Trilogy” som man märkte konsekvenserna av en överväldigande manlig global kritikerkår utan genusglasögon.

Vad innebär det att erkända kritiker okritiskt hyllar en skiva där stjärnan i två olika låtar antyder att tjejen han tagit hem måste testas genom att ligga med hans kompisar för att få honom? (”Initiation” och ”XO/The Host” från ”Trilogy”). Efter att han i ”Initiation” hetsat henne att bli så hög att hon inte minns varför hon är där.

Till skillnad från debatten kring vålds- eller övergreppsanklagade stjärnor som Chris Brown och Roman Polanski problematiserar ytterst få The Weeknds trasiga kvinnosyn. Kanske för att den här typen av texter blivit så normaliserade. Jag begär inte att vi ska sluta lyssna på något som är så musikaliskt intressant. Men låt oss i alla fall vara medvetna om vad denne dyrkade artist faktiskt säger.

Texterna på The Weeknds femte släpp och egentliga studiodebut ”Kiss land” är som vanligt dubbeltydiga och visar inte på någon större utveckling i EQ. Han instruerar en tjej att hålla tyst och strippa i titellåten. Blir kär i en annan eftersom hon också är död inombords.

Saknar fortfarande tjejen hemma som han offrade för groupies och strippor.

Produktionsmässigt har det där­emot hänt massor. Medan ”Trilogy” tempomässigt harmonierade perfekt med Tesfayes kodeinbaserade stapeldryck lean verkar han nu mer styrd av xo, den ecstasyblandning som han döpt sitt crew efter. ”Kiss land” är mycket mer varierad och dynamisk, fast den är en tredjedel så kort.

Här finns en discoinfluerad Pharrell­remix (”Wanderlust”), illegala Portisheadsamplingar och ett Drakegästat manifest med skivans svängigaste hook (”Live for”). Tesfayes eviga ennui ekar som en bordunton bland franska 80-talssyntar, Depeche Mode-deriverade körer och asiatiska porrsamplingar. Ovan haschröken svävar Michael Jackson som skivans andliga gudfar, vilket eskalerar på ”The town”, ”Pretty” och Pharrells ”Wanderlust”-remix.

Få aktuella artister gestaltar som The Weeknd vad man på franska kallar glauque – en kuslig, olycksbådande, obehaglig atmosfär. Vilket också är hans mål och vision. Han beskriver ”Kiss land” som en ohygglig plats, en ren skräckfilm. Men det är en skräckfilm som är så spöklikt vacker i sin tomhet att den är svår att stänga av.

Bästa spår: ”Kiss land”

Vårförälskelser

mars 8, 2013  |  England, Kärlek, Musik, Sverige

♥ just nu:

• Videon till nya Knife-låten. Låten, konceptet, flickan, dansarna, tomteblossen!

• Jenny Seths nya podd Jenny & Vänner. Abstinensen är över. Nu fattas bara att Emil Arvidson är gäst i varje program. Bästa combon!• Videon till Laura Mvulas ”Green Garden”.

Handklapp, xylofon, glädjedans i skir vårgrönska, allmän freshness!

Översexuell och häpnadsväckande r’n'b-profet

februari 4, 2013  |  Konsertrecension, USA

Publicerad i DN 130204
Miguel

Scen: Berns, Stockholm

5/5

Det är svårt att inte älska r’n’b-stjärnor som inleder första låten med att gå ner i split. Kritikerälsklingen Miguel firar sitt stora genombrott post-”Kaleidoscope dream”, med att flyga runt som en elitgymnast, hångla upp mickstativet och på alla sätt ha sex med både sig själv och publiken.
Kanske beror det på att hans stridspilotklädde
Babylonkrigar-keyboardist är så intergalaktiskt unik – och bandet så danssuget och överpeppat – att Miguel måste överglänsa dem i varje stund.
Han får poppingstötar av cymbalslagen på ”Use me”. Kastar sig på golvet och sjunger i någon slags avancerad sidoarmhävning. Håller plötsliga coachtal om att följa sin passion och inte leva i rädsla. Läs mer

Solange tindrar vidare

januari 16, 2013  |  R'n'b, Skivrecension

http://25.media.tumblr.com/tumblr_mctp55Q2jM1rh2t2oo1_1280.jpg
R’n’b
Solange

”True”
(Terrible Records/Border)
4/5

 

Med fjolårets stora hit ”Losing you” knockade Solange alla som avfärdat henne som en sämre indie-version av storasystern Beyoncé. Mycket tack vare den varma, skimrande videon – fylld av välklädda kåkstads-”sapeurs”. En visuell triumf som hade kunnat göra en hit av nästan vilken låt som helst. Solange dränktes i kärlek medan Rick Ross Afrika-claimande antites-video ”Hold me Back” stenades.På minialbumet ”True” återskapar den engelske indiepop-producenten Devonté Hynes (direktkanaliserad från 80-talet) hittens minimalistiska ljudram i skarp kontrast till Solange bitvis fina retrodebut. Ingen fläskig arenahouse blir det heller. I stället elegans, långsamt tindrande hookar och lösa låtstrukturer.

Missa inte det futuristiska Destiny’s Child-ekot ”Locked in closets”.

Nanushka Yeaman
Bästa spår: ”Losing you”

Publicerat i DN den 16 januari 2013


 

Kendrick Lamar – ”good kid, m.A.A.d city”

november 3, 2012  |  Hiphop, Skivrecension, USA

Publ. i DN 121024

Hiphop

Kendrick Lamar
”good kid, m.A.A.d city”
(Aftermath/Universal)

4/5

Det Tupac-dyrkande Compton-geniet är tillbaka, nu på Dr Dres etikett Aftermath. Med sällsynt snabbhet och glödhet intensitet drar Kendrick Lamar skickligt ut brinnande linjer mellan USA:s barnhem (getton fulla av övergivna barn), icke-fungerande skolor, grupptryck, självhat och prostitution. Här finns oförglömliga scener som när mamman ringer under ett inbrott eller systern till Keisha som sålde sin kropp på förra skivan berättar om hur hon hamnat i samma misär. Med tanke på Lamars engagemang i sina systrars utsatthet vore det kul om han framöver kunde skära ner på antalet bitch & ho. Producent – och gästlistan bländar däremot och överträffas endast av Black Hippy-ledaren själv. Just nu balanserar ingen annan skickligare mellan underjord och mainstream.

Nanushka Yeaman
Bästa spår: ”Swimming pools (Drank)” & ”Good kid”

 

Pengar rullar inte som de ska

oktober 31, 2012  |  Skivrecension, Sverige

Dubpop

Fritjof & Pikanen

”Danvikstullsbron”
(Universal)

4/5

Svensk reggae i rymddräkt. Så sammanfattar Fritjof Löfgren själv den dubstep-pop han gör med Max Peezay-producenten Juuso Pikanen. Jag hoppas hela tiden att Henriksdals grime-nestor ska komma in och gäst-ösa eller att Pikanen ska gå bananas som i Adele-remixen, men så kul blir det inte.

I stället kastas vi ut i en polarkall Stockholmsnatt utan SL-kort. Tänk väktarvåld, grillbråk och destruktiva förhållanden. Till och med festandet är deppigt. Ändå är ”Danvikstullsbron” svår att motstå. Den är tung, innovativ och ger en plågsamt aktuell bild av Stockholm. (Plus för sköna Petter-referensen ”pengar rullar inte som de ska”). Jag röstar för att nattbussarna mot Nacka hädanefter pumpar ”Brostängning” varje gång de passerar Danvikstull.

Bästa spår: ”Säg då”

Chakaholic 4 life

oktober 17, 2012  |  Konsertrecension, Soul, USA

Musik

Chaka Khan

Scen: Hamburger Börs, Stockholm.
Betyg: 5

Sällan har så många bejakat sin funkighet i kostym. Hamburger Börs är fullt och Chaka Khan är mitt uppe i en chockerande bra konsert, med tanke på att hon stått på scen i över 40 år och rimligtvis borde tappat viss glöd. Men njet.

Ingen är mer pantertant än Chaka, i dubbel bemärkelse. (USA:s hetaste 59-åring gick med i svarta pantrarna som 16-åring.) Hon spelar luftgitarr som om hon vunnit VM i Oulu. Pratar mer svenska än någon turnerande amerikan här någonsin gjort. Och gör – inte minst – en fenomenal soulomstöpning av ”My funny Valentine” med sin blyga men übertunga keyboardist som snarast borde skickas iväg på egen turné. Läs mer

The Swedish Souluminati are Taking Over

september 24, 2012  |  Musik, Soul, Sverige

Swedish Souluminati? Swedish Soul miracle? All questions will be answered in  my Stocktown post on the Swedish Souluminati.

G.O.O.D. Music?

september 19, 2012  |  Hiphop, Skivrecension

Jag har fett motvilligt haft GOOD Musics ”Clique” på hjärnan hela dan. Hit-Boy-beatet är verkligen mäktigt – helt klart en  ”Hate me now” för 2010-talet. Men jag kan bara tänka på hur mycket tyngre den hade varit om man skippat Big Sean-hooken: ”all these bad bitches, man, they want the, they want the, they want the (fyll själva i det mest troliga ord här som rimmar på clique)”. Och i stället avtäckt Mitt Romneys förakt mot fattiga. Eller rappat om f-n vadsomhelst utom detta. Beatet förtjänar bättre. Ju äldre jag blir desto svårare blir det för mig att bortse från misogyna texter, hur svängig låten än är. Inom psykologi pratar man om den kognitiva dissonans som uppstår när ens värderingar (här jämställdhet eller om man så vill: en högst rimlig önskan om att kunna lyssna på veckans hetaste hiphoplåt utan att känna sig kränkt som kvinna) och handlingar (impulsen att dansa och headnodda till en misogyn låt) inte stämmer överens. Min kognitiva dissonansmätare står på en Spinal Tap-elva när jag lyssnar på ”Cruel Summer”-skivan.
Som tur är finns det oceaner av grym hiphop som jag hellre lyssnar på i stället.

Här är min DN-recension av skivan

Läs mer

Jessie Ware kan så mycket bättre

september 12, 2012  |  England, Pop, Skivrecension, Soul
Soulpop
Jessie Ware
”Devotion.”
(Island/Universal)

Publicerad i DN 12 september 2012

När den souliga housevokalissan Jessie Ware efter fantastiska samarbeten med SBTRKT, Sampha och allsköns UK Bass-producenter äntligen släpper sin solodebut är förväntningarna minst 110 %. De uppfyller hon på spåret med samma namn – ett dansant under av luftig drömskhet (som inkluderar hitgarantiraden ”dancing on my own”). Generellt siktar hon på ett mer sofistikerat 80-talssound à la Sade, Whitney och Chaka Khan, men tappar det intressanta temperaturmöte mellan sval röst och febriga uptempo-produktioner som hittills varit hennes stora styrka.

Att det inte är melodiernas fel i sig, märks på Disclosureremixen av ”Running” och Star Slinger-remixen av ”Wildest moments”. Jag kan bara hoppas att hon går tillbaka till sina rötter och producerar nästa skiva med SBTRKT i stället.

Bästa spår: ”110 %”

Nanushka Yeaman