Veckans album: Spöklikt vacker själlöshet

september 11, 2013  |  Kanada, Konsertrecension, R'n'b

Den hyllade Abel Tesfaye i The Weeknd är tillbaka med ett nytt oemotståndligt och kusligt album. Men hans trasiga kvinnosyn är ett problem, skriver Nanushka Yeaman.

R’n’b

The Weeknd
”Kiss land”. (XO/Universal)
4.

Mindre än ett år har passerat sedan Torontohedonisten Abel Tesfayes trippelmixtape ”Trilogy” närmast geniförklarades av en samlad musikpress. Detta efter att de tre mixtapes som utgjorde stommen laddats ner åtta miljoner gånger och fått flera servrar att krascha.

Utrop som: ”En milstolpe”, ”sin generations sångfågel” och ”den största musikaliska talangen sedan Michael Jackson” strösslades över 10-talets Tricky, och ”Trilogy” sålde guld i USA och Kanada. Det är inte svårt att förstå lockelsen. Att lyssna på The Weeknd var som att svepas in i en erotisk mardrömslik drogdimma. Krocken mellan hans varma, sensuella tenor och de kusligt känslokalla texterna i ett hotfullt efterfestlandskap blev en perfekt projektionsyta för vår samlade framtidsångest. Hajp från Torontokompisen Drake var en annan faktor. Postpunk- och indiesamplingarna – som gjorda för de sista utdöende poprecensenterna med r’n’b-skräck – likaså. Liksom mystiken. Inledningsvis visste ingen hur The Weeknd såg ut och han gav inte heller några intervjuer, förrän i somras. Mest för att han ansåg sig fruktansvärt tråkig i förhållande till Prince och Michael Jackson.

Vilket han ju delvis är. Bortsett från ändlösa sex- och knarkrus i hans allt annat än lyckliga ”happy house”, händer det inte så mycket i The Weeknds värld.

Få kan ifrågasätta att Abel Tes­fayes röst och fraseringar är oerhört vackra, att han har ett unikt sound och är en stor r’n’b-visionär. Men det var också i mottagandet av The Weeknds ”Trilogy” som man märkte konsekvenserna av en överväldigande manlig global kritikerkår utan genusglasögon.

Vad innebär det att erkända kritiker okritiskt hyllar en skiva där stjärnan i två olika låtar antyder att tjejen han tagit hem måste testas genom att ligga med hans kompisar för att få honom? (”Initiation” och ”XO/The Host” från ”Trilogy”). Efter att han i ”Initiation” hetsat henne att bli så hög att hon inte minns varför hon är där.

Till skillnad från debatten kring vålds- eller övergreppsanklagade stjärnor som Chris Brown och Roman Polanski problematiserar ytterst få The Weeknds trasiga kvinnosyn. Kanske för att den här typen av texter blivit så normaliserade. Jag begär inte att vi ska sluta lyssna på något som är så musikaliskt intressant. Men låt oss i alla fall vara medvetna om vad denne dyrkade artist faktiskt säger.

Texterna på The Weeknds femte släpp och egentliga studiodebut ”Kiss land” är som vanligt dubbeltydiga och visar inte på någon större utveckling i EQ. Han instruerar en tjej att hålla tyst och strippa i titellåten. Blir kär i en annan eftersom hon också är död inombords.

Saknar fortfarande tjejen hemma som han offrade för groupies och strippor.

Produktionsmässigt har det där­emot hänt massor. Medan ”Trilogy” tempomässigt harmonierade perfekt med Tesfayes kodeinbaserade stapeldryck lean verkar han nu mer styrd av xo, den ecstasyblandning som han döpt sitt crew efter. ”Kiss land” är mycket mer varierad och dynamisk, fast den är en tredjedel så kort.

Här finns en discoinfluerad Pharrell­remix (”Wanderlust”), illegala Portisheadsamplingar och ett Drakegästat manifest med skivans svängigaste hook (”Live for”). Tesfayes eviga ennui ekar som en bordunton bland franska 80-talssyntar, Depeche Mode-deriverade körer och asiatiska porrsamplingar. Ovan haschröken svävar Michael Jackson som skivans andliga gudfar, vilket eskalerar på ”The town”, ”Pretty” och Pharrells ”Wanderlust”-remix.

Få aktuella artister gestaltar som The Weeknd vad man på franska kallar glauque – en kuslig, olycksbådande, obehaglig atmosfär. Vilket också är hans mål och vision. Han beskriver ”Kiss land” som en ohygglig plats, en ren skräckfilm. Men det är en skräckfilm som är så spöklikt vacker i sin tomhet att den är svår att stänga av.

Bästa spår: ”Kiss land”

Översexuell och häpnadsväckande r’n'b-profet

februari 4, 2013  |  Konsertrecension, USA

Publicerad i DN 130204
Miguel

Scen: Berns, Stockholm

5/5

Det är svårt att inte älska r’n’b-stjärnor som inleder första låten med att gå ner i split. Kritikerälsklingen Miguel firar sitt stora genombrott post-”Kaleidoscope dream”, med att flyga runt som en elitgymnast, hångla upp mickstativet och på alla sätt ha sex med både sig själv och publiken.
Kanske beror det på att hans stridspilotklädde
Babylonkrigar-keyboardist är så intergalaktiskt unik – och bandet så danssuget och överpeppat – att Miguel måste överglänsa dem i varje stund.
Han får poppingstötar av cymbalslagen på ”Use me”. Kastar sig på golvet och sjunger i någon slags avancerad sidoarmhävning. Håller plötsliga coachtal om att följa sin passion och inte leva i rädsla. Läs mer

Chakaholic 4 life

oktober 17, 2012  |  Konsertrecension, Soul, USA

Musik

Chaka Khan

Scen: Hamburger Börs, Stockholm.
Betyg: 5

Sällan har så många bejakat sin funkighet i kostym. Hamburger Börs är fullt och Chaka Khan är mitt uppe i en chockerande bra konsert, med tanke på att hon stått på scen i över 40 år och rimligtvis borde tappat viss glöd. Men njet.

Ingen är mer pantertant än Chaka, i dubbel bemärkelse. (USA:s hetaste 59-åring gick med i svarta pantrarna som 16-åring.) Hon spelar luftgitarr som om hon vunnit VM i Oulu. Pratar mer svenska än någon turnerande amerikan här någonsin gjort. Och gör – inte minst – en fenomenal soulomstöpning av ”My funny Valentine” med sin blyga men übertunga keyboardist som snarast borde skickas iväg på egen turné. Läs mer

Susanne Sundfør på Kägelbanan

maj 30, 2012  |  Konsertrecension, Pop

Susanne Sundfør
Scen: Kägelbanan, Stockholm.

Spöklikt, sakralt och krigiskt. Redan när man ser den unika nätscenografin och bombas av den första stroboskopblixten förstår man att det här kommer bli en alldeles särskild kväll. Om man inte är epileptiker. Ett acapellaintro följs av maskingevärssyntar och motljus i en ljud- och ljussymfoni som mest liknar en raketuppskjutning. En avfärd som eskalerar i fullt rymdkrig när ljuset med militär precision synkas till virveltrumman. Läs mer

Mofeta & Jerre på Fasching

april 22, 2012  |  Hiphop, Konsertrecension, Samhälle

Mofeta & Jerre
Scen: Fasching, Stockholm.

Betyg: 4

Det är synd att Mofeta & Jerre döpte sin debut till ”Bomben”. För det är uppföljaren ”Briljanter och smaragder” som är den verkliga bomben. På Fasching illustreras det souliga albumet med lika gnistrande armband som liveband (Spiderdogs förstås). Duon inleder starkt med triaden ”Nedräkning”, ”Glasögon är fult” och ”Kalifornien” (eller snarare ”Kälifornien”). Efter att Albin Gromer gästat på ”Är vi där nu” och Stockholms kokainlavin rullat fram i ”Väderleksrapport” går Mofeta obehagligt nära en misshandlande mans tankar i ”Lilla flicka”. En skarp kontrast mot ljuva ”Drömmer om dig”.

I vår digitala samtid är organiska album som ”Briljanter och smaragder” alltmer ovanliga. Det sänkta tempot ger låtarna en fyllig spänst, medan flowexperimenterandet och de snygga soulrefrängerna ramar in dem i guld. Läs mer

Michael Bublé på Globen

april 20, 2012  |  Kanada, Konsertrecension

Michael Bublé
Scen: Globen, Stockholm

Betyg: 3

Tre dagar efter snuskromantikern Drake drabbar ännu en kanadensisk stjärna Globen. Michael Bublé – världens största jazzcrooner. Mannen som byggt sin karriär på att göra charmiga tolkningar av lite för kända låtar för en nostalgisk publik som fortfarande köper skivor.

Men först värmer Naturally 7 upp – en beatboxvokalgrupp som kombinerar bländande virtuositet med dåligt omdöme och inleder med sin vansinnescover på ”In the air tonight”. (Har ni missat youtube-klippet från Paris tunnelbana väntar ett gott skratt, inte minst för de obetalbara publikreaktionerna.)

När Michael Bublé tar över det jublande Globen är det med två shower i en – en konsert som brutalt kastar oss mellan supersnygga jazzstandards och plågsam smörpop– och en oväntat kul ståuppshow. Det helmanliga bandet presenteras ingående som slampor, kärleksfulla vampyrer, nyblivna pappor (vi får se bild på barnet) och godhjärtade volontärarbetare. Bublé vill duscha med oss allihop för att höra hur vi sjunger i badrummet. Han gör Elvis-, Temptations-, James Brown- och Michael Jackson-moves. Inleder med en pyroteknisk Bond-doftande ”Cry me a river” och avslutar med silverkonfetti. Läs mer

Den bästa svenska soulkonserten på länge

april 10, 2012  |  Konsertrecension, Soul

Läs i DN 

Aleks
Scen: Hamburger Börs, Stockholm.

Betyg: 5

Det är inte alla historiska spelningar som samtidigt är familjefester.

Kanske är det för att Årets Grammis-nykomling Aleks gnistrat i så många år och hans stjärnexplosion är lika välförtjänt som efterlängtad. Man blir nästan solbränd av värmen som strålar från hans moster och morbror, alla förälskade tjejer, och bröderna från HighWon och Mohammed Ali. Men framförallt lyfter det intergalaktiskt tajta bandet och Aleks flugförsedda körsångerskor – solodebuten ”Inte längre fiender” från en bra och gripande skiva till en oemotståndlig liveshow. Lika ämnesvarierad som livet självt. Studsiga ”Skynda dig” sätter en kalasstämning som eskalerar med ”Robot” gästad av Ali från Mohammed Ali.

Kanske är det för att det finns en blå underton även i upptempolåtarna som Aleks så sömlöst lyckas jonglera ämnen som fest, ekorrhjul och trafficking.

När han levererar åtta minuter långa ”Fruängen” – redan en av den svenska musikhistoriens starkaste uppväxtskildringar – om mordet på hans pappa och förlusten av hans mamma – gör den laddade stämningen och tårarna Hamburger Börs till en elchockfarozon.

Läs mer

Cumbiarock på Debaser

april 1, 2012  |  Konsertrecension, Spanien

Läs i DN

Che Sudaka

Scen: Debaser Slussen, Stockholm

Betyg: 2

I tio års tid har cumbiarockbandet Che Sudaka varit ett rimligt alternativ för alla som tröttnat på att Manu Chao slappt återvinner samma låt gång på gång. Men ett decennium är en evighet om man vill hålla uppe intresset utan större förändringar i soundet. Det är därför knappast någon överraskning att Barcelonarockarna inte fyller bokade Debaser Medis, utan flyttas till den mindre Slussen-filialen.  Läs mer

Irans 66-åriga trancepappa ger min tolk huvudvärk

mars 12, 2012  |  Iran, Konsertrecension

Läs i DN

Siavash Ghomayshi & Arash
Scen: Nya Solnahallen, Stockholm.

Betyg: 3

200 000 Facebook-fans. Ett utsålt Solnahallen. När den iranska trancens fader – 66-årige Siavash Ghomayshi – för första gången gästar Sverige med sin romantiska technopop från LA/Tehrangeles är Stockholms iranier på plats – och snyggt uppklädda till tänderna.

Det intensiva reklambombardemanget från storbildsskärmarna antyder vad det kostat att ta hit både honom och Arash. Vid sidan av scen är bord dukade för de som valt att värma upp för konserten med finmiddag. Två föräldrar dansar i ring med sin treåring bredvid två fnittriga mellanstadietjejer och påminner om att det här är en social höjdpunkt lika mycket som en konsert. Rent musikaliskt går min första estetikassociation till sovjetisk ”Jakobs stege”-pop. Men Siavash Ghomayshi som sett otaliga genrer passera sedan sin karriärsdebut 1959 är naturligtvis mer uppdaterad än så. Det är bara synd att rösten och de poetiska texterna drunknar så i technon. Läs mer

Ingen rök utan Snow

mars 7, 2012  |  Konsertrecension

Läs i DN

Miike Snow
Scen: Fotografiska, Stockholm.

Betyg: 4

Världspremiär för nya skivan ”Happy to you”. Guldmasker, luvtröjor, rök. Inledningen av Miike Snows konsert på Fotografiska känns som en lovande mix av ”Eyes wide shut” och Londonupploppen – tills brandlarmet går. Det känns självklart att se videon till ”Devil’s work” - en svettig ångestflykt i skinnbyxor till en slags ”La Ritournelle 2.0” – projicerad på just de här väggarna. Baksidan med att gigga på ett fotomuseum är förstås att brandlarmet är hyperkänsligt.

När de biffiga brandmännen stormat in och ut – och bandets Jesusliknande sångare Andrew Wyatt blottar hårsvallet är lite av mystiken borta. Läs mer