Rebecca & Fiona på Berns

februari 13, 2012  |  Konsertrecension

Läs i DN

Musik

Rebecca & Fiona
Scen: Berns, Stockholm.

Betyg: 4

Att se etablerade manliga dj:s värma upp för en kvinnlig dj-duo som sedan fullständigt dränker stället i attityd och pyroteknik har för mig en symbolisk betydelse som ”jämställdisten” Pär Ström nog inte skulle förstå ens om han återfötts som kvinna i Afghanistan.

Personligen går jag inte igång på Rebecca & Fionas tillbakahållna sång eller svärtade hi-NRG-sound, men som scen-dj:s är de sjukt underhållande. Syndikalister må kalla dem posörer, men bara genom sin existens har de inspirerat tjejer över hela landet att bli dj:s, ta plats och ställa den centrala frågan ”hur svårt kan det vara?”. På alla områden. Det kan ingen ta ifrån dem. Läs mer

Lauryn Hill har blivit Lauryn Kravitz

januari 24, 2012  |  Hiphop, Konsertrecension, Soul, USA

Läs i DN

Lauryn Hill
Scen: Filadelfiakyrkan, Stockholm.

Betyg: 2

- Min avsikt var alltid att komma tillbaka, att vara ett helare jag så jag kan uppmuntra er att vara ert helare jag, kommenterar Lauryn Hill sitt försvinnande från musikscenen, halvvägs in i vinterns märkligaste konsert.

Få saker provocerar som bortslösad talang och världen har de senaste åren frossat i diverse konstiga förklaringar till hennes förtidspension. Men sedan den mästerliga solodebuten har hon ändå fått sex barn, släppt Unplugged-skivan och turnerat. Det vill säga inte knarkat bort de flesta åren som Bilal och D’Angelo. Trots det har hon anklagats för att vara både rasist (felaktigt) och galen – en definitionsfråga – jämför bara med Kanye West som kommer undan med mycket värre saker.

Divigheten är svårare att förneka.

Det är inte okej att hoppa över soundcheck när man vet att ljudet varit ett återkommande problem under turnén.

Lauryn angriper sin solodebut och Fugees-materialet med manisk renoveringslust, men river i processen ner allt utom körarrangemangen och målar sen allt i samma färg. Kravitz-rock på anabola. Som om hon – genom att vräka på extra allt – vill balansera enkelheten på MTV Unplugged-skivan – som vi för övrigt inte får höra en enda låt från.

Musiken får aldrig växa fram som en napolitansk tomatsås, utan dränks i öset. Det går så långt att publiken, utsvulten på bra ljud, jublar så fort det blir lugnare. Jag ser fans som håller för öronen på grund av volymen trots att de ser ut att vara max 25. Vissa går.

Jag kan inte släppa bilden av Lauryn Hill som trettonåring på Apollos amatörkväll i Harlem. Folk buar skoningslöst, men hon fortsätter sjunga tills alla applåderar. Ingen buar i Filadelfiakyrkan, men annars är det samma princip.

Hon kör sin grej oberoende av gensvar – som om hon ostörd ville driva ut alla demoner från de förlorade musikåren. Bäst överlever inledningsversionen av ”Killing me softly” (mörk dubrock) och ”Lost ones” (breakfylld pumpande mollreggae). Sämst annars ljuvliga ”To Zion”.

Konserten rymmer några fantastiska fragment och Lauryns röst är relativt intakt – om än fruktansvärt hes efter allt överröstande. Ändå är slutintrycket sorg – över att denna överjordiskt begåvade rappare, låtskrivare och sångerska inte kommer mer till sin rätt.

Nanushka Yeaman

 

 

 

 

Baaziz på Kägelbanan

december 19, 2011  |  Algeriet, Konsertrecension, Samhälle

Läs i DN

Baaziz
Scen: Kägelbanan, Södra Teatern, Stockholm.

”Vår president är den enda som bor med sin mamma”, förklarar den algeriska protestsångaren Baaziz, i sin randiga Parisbohemtröja till publikens jubel, och Elvisvickar glatt med höfterna.

Den ystre sanningssägarens dödsföraktande texter och jazziga mix av fransk chanson och Dylan har älskats av folket och avskytts av generalerna sedan starten 1989. TV-kuppen år 2000 där han i stället för att sjunga den patriotiska ”Algérie mon amour”, attackerade militärmakten i direktsändning – den s.k. Baaziz-affären – resulterade i beslagtagna skivor, censur och fortsatt fransk exil.

Ändå är detta något av den gladaste protestmusik jag någonsin hört – och det beror inte bara på den übersvängiga sopransaxen. Enligt Baaziz själv är humorn algeriernas främsta överlevnadsstrategi. Ingen undgår hans syrliga sanningar – varken regeringen eller islamisterna. Även Sarkozy får en välförtjänt plats i publikfavoriten ”El Bandia ”(Alla är banditer).

Först när Baaziz sjunger om papperslösas utsatthet i Frankrike, stelnar leendena.

Även i de andra sångerna skymtar desperationen. ”Vad har vi gjort med självständigheten?” frågar han sig och anklagar regimen för att driva folket till vansinnets brant.

Som väntat hyllar han i stället chaabi-kardinalen M’Hamed El Anka, Elvis och den franske countrytrubaduren Renaud. En vanlig kritik mot Baaziz är just att han kör lite väl många covers. Men det berör knappast mannen bakom ”Je m’en fous” (Det skiter jag i.) Eller fansen, som gastar med och ser sällsynt upplyfta ut efteråt.

Nanushka Yeaman

 

PJ Harvey triumferar i Filadelfiakyrkan

oktober 23, 2011  |  England, Konsertrecension, Samhälle

Läs i DN

PJ Harvey
Scen: Filadelfiakyrkan, Stockholm

Betyg: 5

PJ Harvey trollbinder publiken från början till slut Det är outsägligt vackert, poetiskt och intensivt. Nanushka Yeaman ser en artist med en oslagbar karisma.

I viktoriansk långklänning och fjäderprydda korpsvarta lockar ter sig rockkameleonten PJ Harvey som en spöklik 1800-talshäg-ring, i samma liga som hennes kusliga ”White Chalk”-persona Som en fallen ängel vandrar hon sjungande över blodiga krigsfält med autohar-pan som återkommande följeslagare och trollbinder från första tonen av ”Let England shake” till extra-numret ”Silence” (från just ”White Chalk”-skivan) Efter fem sekunder har man helt glömt bort att man befinner sig i Stockholm 2011.

Med tanke på att Harveys senaste hyllade krigsalbum (”Let England shake”) är inspelat i en kyrka är det mäktigt att också höra det framföras i en, även om ett äldre, mer gotiskt gudshus hade spätt på spök-känslan på ett ännu bättre sätt

Det är häpnadsväckande hur denna eviga rockgudinna, troligtvis en svart bluessjungande fånge i sitt förra liv, efter tjugo år på scen lyckas förnya sig gång på gång och behålla sin relevans Men så slänger hon också 75 procent av allt hon skriver för att det påminner för mycket om tidigare material Många skulle offra mycket för att höra en konsert baserad på den papperskorgen

På senare år har Harveys nya förkärlek för fågellik falsett varit något av en chock för oss som alltid uppskattat hennes kraftfulla vulkandån Samtidigt klingar hennes nästan paranormala högre register snarare naket och tidlöst än kastre-rat och skapar en intressant observatörsdistans till det fasansfulla innehållet Deformerade föräldralösa barn är bara förnamnet

Den rebell-amishklädda Harveys karisma är så stark att det känns som om hon valt att placera sig långt ut på vänsterkanten av scenen och tidvis försvinna som en soldat i dimman, för att ge maximal plats åt sin superba trio (hennes musikaliska tvillingsjälar Mick Harvey och John Parish samt en lysande trummis)

Under drygt nittio minuter avtäcks ”Let England shake” i sin helhet, tyvärr utan livesaxofon från krigsrapportören själv, däremot autoharpa och gitarr Resten av tiden fylls snyggt av uppdaterade besvärjelse- eller desperationslåtar som ”Dear darkness”, ”Angeline”, ”Cmon Billy” och den omdebatterade skräckklassikern ”Down by the water” Än i dag tvistar fansen om huruvida den handlar om abort, barndränkning eller våldtäkt Det enda PJ Harvey avfärdat är att den skulle vara självbiografisk

Med en så enastående låtkatalog finns det många briljanter som vi inte får höra denna kväll Polly Jean Harvey går som sagt bara framåt, inte bakåt Frågan är vilket trauma hon kastar sig över nästa gång Och om någon svensk artist tar itu med landets mörkaste kapitel – som utvisningen av judar, tvångssteriliseringarna eller Sveriges behandling av samerna – på det sätt som Harvey gjort med brittisk kolonialism och krigshets

Den stora utmaningen blir i så fall att göra det lika intensivt, poetiskt och outsägligt vackert

Det är häpnadsväckande hur denna eviga rockgudinna, troligtvis en svart bluessjungande fånge i sitt förra liv, efter tjugo år på scen lyckas förnya sig gång på gång och behålla sin relevans.