Mörka blomknoppar från Beach House

maj 16, 2012  |  Pop, Skivrecension

Läs i DN

Drömpop

Beach House
”Bloom”
(Bella Union/Cooperative Music)

Betyg: 3

När man tänker på alla dansande sjömän i ”Flickorna från Rochefort” är det svårt att föreställa sig att drottningen av släpsång – Victoria Legrand – är så nära släkt med dess hurtiga bossafrossande kompositör Michel Legrand.

Å andra sidan gjorde morbror Michel även den bitterljuva musikalen ”Paraplyerna från Cherbourg” och Jim Morrisons sorgsna favoritsaga ”Peau d’Ane” som var lika psykedelisk som incestuös.

Tillsammans med Alex Scally har Victoria Legrand skapat ett lika vackert som förlamande ljudkosmos, byggt på skimrande gitarrer, svajiga pantbanksorglar och en röst som med sitt djup förankrar skirheten. Ändå är det lätt att gå vilse längs Beach House stränder. Vilket är en del av syftet. Många känner sig smålulliga, ja till och med befriade av denna esoteriska hippiepop för 2000-talet. Bandets tidigare tre skivor framstår som rena antisoundtrack till dagens hypereffektiva och kravfyllda adhd-samhälle. Läs mer

Orkar vi mer balearica?

maj 2, 2012  |  Musik


Läs i DN

Aprilterrorn är över, solen har stabiliserats och därmed väntar ännu en säsong av balearic. Det enda klubbparaply som kärleksfullt ger plats åt både Magnus Uggla-remixer, fjorddisco och frikyrklig funkprogg. En känsla och ett sammanhang mer än en musikstil. Lockordet som rymmer mycket mer än vågskvalp, congas och gitarrer.

Balearic beat–scenen importerades till London 1987 från Ibiza av dj-kumpanerna Trevor Fung, Paul Oakenfold och Danny Rampling. De fascinerades av den brutal-eklektiska och nästan kristna tolkningen av dansmusik de svepts in i på den mytomspunna ön. Allt som var bra rymdes, oavsett hur låg status artisten hade. Vilket också förklarar att balearisk musik skvalpat ut ur kreddiga klubbhögtalare över hela världen i så många år nu. Scenen är töjbar och triggar medlemmarnas upptäckarglädje och jaktinstinkt. Medan den ofta driver musikjournalister till vansinne eftersom den är så svårdefinierad. Aldrig har detta varit så tydligt som i P3 Kultur-serien ”Är det baleariskt?” 2010 som i nio avsnitt försökte bena ut om låtar som Agneta Fältskogs ”The heat is on” var baleariska eller inte.

Framför allt har denna ständigt expanderande galax förändrat det svenska musikklimatet. Efter balearic var det inte längre fult att låta snyggt. Eller att frossa i sommarexotism. Läs mer

Falafelstaden vs Malmöpolisen

april 25, 2012  |  Hiphop, Musik, Samhälle

Jag gillar den seriösa falafeltexten. Folkmusiker borde sjunga mer om falafel.
Skön motvikt till SVT:s Malmöpolisen.

Hur tänkte du nu, Jill Scott?

april 24, 2012  |  Musik, Soul

Jag vill också ha en Temptations-kör bakom mig när jag går på gatan (1.20)!
Jill Scotts senaste skiva ”The light of the sun” släpptes ju faktiskt den 21 juni förra året, men först igår droppade videon till den bästa låten.

Muppar och cognac-reklam var kanske inte den mest självklara visualiseringen av denna jubelsång, men låten är så skön att det är helt ok.

Sanningen bakom Graceland

april 23, 2012  |  Musik, Samhälle, Sydafrika, USA

Paul Simon – osolidarisk egomusiker eller fritänkande antiapartheidkämpe?

Kom och red ut kontroversen kring Graceland tillsammans med mig, DocLounge, Novell och BonChance torsdagen den 3 maj på Debaser Medis när det blir filmvisning av Under African Skies!

Läs mer

Mofeta & Jerre på Fasching

april 22, 2012  |  Hiphop, Konsertrecension, Samhälle

Mofeta & Jerre
Scen: Fasching, Stockholm.

Betyg: 4

Det är synd att Mofeta & Jerre döpte sin debut till ”Bomben”. För det är uppföljaren ”Briljanter och smaragder” som är den verkliga bomben. På Fasching illustreras det souliga albumet med lika gnistrande armband som liveband (Spiderdogs förstås). Duon inleder starkt med triaden ”Nedräkning”, ”Glasögon är fult” och ”Kalifornien” (eller snarare ”Kälifornien”). Efter att Albin Gromer gästat på ”Är vi där nu” och Stockholms kokainlavin rullat fram i ”Väderleksrapport” går Mofeta obehagligt nära en misshandlande mans tankar i ”Lilla flicka”. En skarp kontrast mot ljuva ”Drömmer om dig”.

I vår digitala samtid är organiska album som ”Briljanter och smaragder” alltmer ovanliga. Det sänkta tempot ger låtarna en fyllig spänst, medan flowexperimenterandet och de snygga soulrefrängerna ramar in dem i guld. Läs mer

Michael Bublé på Globen

april 20, 2012  |  Kanada, Konsertrecension

Michael Bublé
Scen: Globen, Stockholm

Betyg: 3

Tre dagar efter snuskromantikern Drake drabbar ännu en kanadensisk stjärna Globen. Michael Bublé – världens största jazzcrooner. Mannen som byggt sin karriär på att göra charmiga tolkningar av lite för kända låtar för en nostalgisk publik som fortfarande köper skivor.

Men först värmer Naturally 7 upp – en beatboxvokalgrupp som kombinerar bländande virtuositet med dåligt omdöme och inleder med sin vansinnescover på ”In the air tonight”. (Har ni missat youtube-klippet från Paris tunnelbana väntar ett gott skratt, inte minst för de obetalbara publikreaktionerna.)

När Michael Bublé tar över det jublande Globen är det med två shower i en – en konsert som brutalt kastar oss mellan supersnygga jazzstandards och plågsam smörpop– och en oväntat kul ståuppshow. Det helmanliga bandet presenteras ingående som slampor, kärleksfulla vampyrer, nyblivna pappor (vi får se bild på barnet) och godhjärtade volontärarbetare. Bublé vill duscha med oss allihop för att höra hur vi sjunger i badrummet. Han gör Elvis-, Temptations-, James Brown- och Michael Jackson-moves. Inleder med en pyroteknisk Bond-doftande ”Cry me a river” och avslutar med silverkonfetti. Läs mer

Yachtrock dumpad för skedromantik

april 18, 2012  |  Skivrecension

Soulpop
Fibes, Oh Fibes!
”Album” (Universal)

Betyg: 4

Lyssna

”All I wanna do is take you home and spoon you” sjunger Christian Olsson med en känslomässig nakenhet som inte varit lika närvarande på tidigare album. ”Album” kretsar kring förälskelsen i dess allra bräckligaste inledningsfas vilket resulterar i att Olsson i två versioner av ”Goodbye to love” lämnar kärleken innan den – som vanligt – lämnar honom och ger världen ett hipstereko av Marilyn Monroes ”I’m through with love”. Läs mer

Den bästa svenska soulkonserten på länge

april 10, 2012  |  Konsertrecension, Soul

Läs i DN 

Aleks
Scen: Hamburger Börs, Stockholm.

Betyg: 5

Det är inte alla historiska spelningar som samtidigt är familjefester.

Kanske är det för att Årets Grammis-nykomling Aleks gnistrat i så många år och hans stjärnexplosion är lika välförtjänt som efterlängtad. Man blir nästan solbränd av värmen som strålar från hans moster och morbror, alla förälskade tjejer, och bröderna från HighWon och Mohammed Ali. Men framförallt lyfter det intergalaktiskt tajta bandet och Aleks flugförsedda körsångerskor – solodebuten ”Inte längre fiender” från en bra och gripande skiva till en oemotståndlig liveshow. Lika ämnesvarierad som livet självt. Studsiga ”Skynda dig” sätter en kalasstämning som eskalerar med ”Robot” gästad av Ali från Mohammed Ali.

Kanske är det för att det finns en blå underton även i upptempolåtarna som Aleks så sömlöst lyckas jonglera ämnen som fest, ekorrhjul och trafficking.

När han levererar åtta minuter långa ”Fruängen” – redan en av den svenska musikhistoriens starkaste uppväxtskildringar – om mordet på hans pappa och förlusten av hans mamma – gör den laddade stämningen och tårarna Hamburger Börs till en elchockfarozon.

Läs mer

Det riktiga soundtracket till ”The hunger games”

april 4, 2012  |  Skivrecension

Hip-pop

Nicki Minaj
”Pink Friday… Roman reloaded”
(Young Money/Universal)

Betyg: 2

Det var inte bara kristna och Lil Kim som traumatiserades av poprappens Lady Gaga och hennes diaboliska ”Roman holiday”-framförande på Grammygalan den 12 februari. De förvridna psalm- och West Side Story-referenserna var ingenting mot den fasansfulla nannyrefrängen som skulle platsat i ”The hunger games” som en illustration av hiphopens Panem-matchande apokalyptiska utveckling. Att Nicki Minaj alltid spelat olika karaktärer för att fly mentalt från sin crackberoende pappa är djupt gripande, men på skiva blir manifestationerna av hennes manliga alter ego Roman Zolanski lika enerverande som de tama intågen på Britney och Rihanna-land. Som om det inte vore nog låter Weezy-gästade ”Sex in the lounge” som förlagan till Lonely Island-parodin ”I just had sex”.

Läs mer