Festexorcism i Angola

februari 22, 2012  |  Angola, Musik, Psykologi, Reportage


Det är ingen slump att just Angola är södra Afrikas centrum för dödsmetall. Att artisterna heter saker som “Gata Agressiva” eller att mollackorden är vanligare här än i många andra afrikanska länder.Nanushka Yeaman åkte till Angola för att spåra våldsärren i kulturen.

Publicerat i People nr 1, 2012.


 Det är strax efter midnatt. Några meter från Den Stora Etablerade Klubben i den angolanska småstaden Benguela, där vita ex-pats betalar dyra pengar för att festa till tandlös house händer något mycket roligare.

Inne på gården, bakom en hemlig dörr firar Claudia sin sextonde födelsedag med brutal kudurodans och konfettiregn av sönderrivna tidningar. Magnetiserade av musiken, ramlar jag och den spanska hjälparbetaren Begonia in, på flykt från grannklubben, och blir genast indragna i en kudurocirkel av ett gäng dövstumma 20-plussare.
Med stora leenden kör de klassiska kudurosteg som att dansa på knäna som om benen var amputerade och dansa med benen inåt som om de hade kryckor. Läs mer

Upploppsprofetia och oljekollaps

februari 15, 2012  |  England, Skivrecension

Läs i DN

Hiphop

Speech Debelle
”Freedom of Speech”
(Big Dada/Import)

Betyg: 4

Det är ingen hemlighet att Speech Debelles Mercury Prize-vinnande debut ”Speech therapy” inte fick den uppmärksamhet hon, juryn eller skivbolaget väntat sig. Men frustrationen blev konstruktiv. Folkbeatsen och stråkarna dumpades för ösigare produktioner och Speech Debelle gick från personliga trauman till kollektiva samhällssår. Typexemplet är förra årets mest synska låt – Roots Manuva-gästade ”Blaze up a fire” som förutspådde upploppen i London (och släpptes i förtid när de brutit ut för att ge någon slags förklaring). Tätt följd av en skräckvision av livet utan olja i ”Collapse”. Britternas Bahamadia Jr lyser i de mörkaste spåren men övertygar också som virvelstorm i ”Studio backpack rap”.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”The problem”

 

Lyssna på Kimbra i stället

februari 15, 2012  |  Skivrecension

Läs i DN

Pop

Gotye
”Making mirrors”
(Universal)

Betyg: 2

En Ashton Kutcher-hajpad och Sting-kanaliserande indietrummis som gillar att nakenmåla sig? Ja, det är ganska exakt vad vi har att göra med här. Därmed inte sagt att tavelvideon till Gotyes hitduett ”Somebody that I used to know” inte är sevärd. Ja, minst lika bra som låten i sig – som amerikanska tonårsserier så klart kastat sig över.  Tyvärr är resten av skivan en kvalitetsmässig puckelpist. I ena sekunden levererar 10-talets Peter Gabriel snygg dubpop, i nästa gör han pannkaka av en Twin Peaks-sampling och snattar fel plagg från Motown.

Kolla hellre upp Gotyes duettpartner Kimbra – en spännande hybrid av Feist-Amy och Björk – och garanterat det bästa som hänt Nya Zeeland sedan Flight of the Conchords.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”Somebody that I used to know”

Rebecca & Fiona på Berns

februari 13, 2012  |  Konsertrecension

Läs i DN

Musik

Rebecca & Fiona
Scen: Berns, Stockholm.

Betyg: 4

Att se etablerade manliga dj:s värma upp för en kvinnlig dj-duo som sedan fullständigt dränker stället i attityd och pyroteknik har för mig en symbolisk betydelse som ”jämställdisten” Pär Ström nog inte skulle förstå ens om han återfötts som kvinna i Afghanistan.

Personligen går jag inte igång på Rebecca & Fionas tillbakahållna sång eller svärtade hi-NRG-sound, men som scen-dj:s är de sjukt underhållande. Syndikalister må kalla dem posörer, men bara genom sin existens har de inspirerat tjejer över hela landet att bli dj:s, ta plats och ställa den centrala frågan ”hur svårt kan det vara?”. På alla områden. Det kan ingen ta ifrån dem. Läs mer

Får Sun Ra att låta borgerlig

februari 8, 2012  |  Frankrike, Skivrecension

Månpop

Air
“Le voyage dans la lune”
(Emi)

Betyg: 3

http://youtu.be/seGrUNrioQk

Begreppet tidlös får en ny dimension när världens första sci-fi-film – Méliès “Resan till månen” från 1902 (!) 110 år senare får ett handen-i-handsken-soundtrack, signerat Air. Det hade så klart varit tjänstefel att inte låta Frankrikes mest månbesatta duo tonsätta denna nationella kulturskatt och filmhistoriska heliga graal. “Det kändes som han (Méliès) var med i bandet”, kommenterar Air själva, till synes skakade av att, ett sekel för sent, ha hittat sin tredje bandmedlem. Denna begränsade utgåva bjuder både på den kvartslånga filmen med originalsoundtrack och en fullängdare där låtarna växt och nya kommit till. Med olycksbådande timpanis och sirenartad falsksång cementeras en destabiliserande spökstämning som bara bryts när psykedeliska “Sonic Armada” får Sun Ra att låta borgerlig. Utan Méliès bilder landar Air i en konturlös “Moon Safari” på syra, så börja gärna med dvd:n.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: “Moon fever”

Läs i DN

 

”Skimrande-ljuvligt-exotiskt!”

februari 1, 2012  |  Indonesien, Skivrecension

Läs i DN

Folkmusik

Sambasunda Quintet
”Java”
(Riverboat/Cosmic)

Betyg: 4

”Skimrande-ljuvligt-exotiskt!” lockar flyern till denna indonesiska sagokombos konserter – utan att ljuga det minsta. Antingen handlar det om par som otåligt väntar på att mötas, blir förälskade omgivna av blommor eller iakttas av en voyeuristisk måne. Stjärnan är lika mycket instrumentet kacapi – en båtformad västjavanesisk cittra – som sångerskan Neng Dini Andriati. Ibland används tre kapacis på samma gång, ibland räcker texter om en älskad som slutat svara på brev som dramatik. Mest ödesmättad och motsägelsefull är barnsången ”Jaleuleu ja” som bjuder in till lek, men låter som en maffiauppgörelse i Väst-Javas huvudstad Bandung. Skivans enda akilleshäl är det fasansfulla Irland-möter-Indonesien-monstret ”Paddy Pergi Ke Bandung”(Paddy goes to Bandung).

Frånsett detta misstag är ”Java” en ljuvlig enkelbiljett till en annan värld.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”Jaleuleu ja”

Laleh: ”Sjung”

januari 25, 2012  |  Skivrecension

Läs i DN

Pop

Laleh
”Sjung”
(Lost Army/Warner)

Betyg: 4

TV-rutan har alltid varit den snabbaste flygrutten till svenskarnas hjärtan. I höstens ”Så mycket bättre” charmade Laleh hela landet – för att inte tala om Tomas Ledin – med sin utstrålning, integritet och ambition i nytolkningarna. Om denna tv-succé var trailern till vinterns skivsläpp är dubbelskivan ”Sjung” Lalehs verkliga genombrott där hon går Norrmalmstorg på hela Sverige, som hiphopduon Stockholmssyndromet skulle ha sagt.

För varje album blir Lalehs uttryck bara mer och mer renodlat och jag kan ibland sakna de tvära kast som definierade debuten. Men uppstramningen ger onekligen en helhet som förut saknats.

Trots alla brittiska 80-talsreferenser vilar det också något oerhört svenskt över ”Sjung” – inte bara för att döden i bästa Bergman-anda är ett återkommande tema eller för att ”Vårens stora dag” låter som en Håkan Hellström-hit med ABBA-ambitioner.

Man hör det i himmelskörerna, kulingen och 70-talsflöjterna i titelspårets sagoskimrande naturhymn. I den Giorgio Moroder-ångande ”Just nu”-covern som låter som kompromissen mellan Barns och Nürnberg 47:s diametralt motsatta sound i 80-talsklassikern”G”. Och inte minst i vispsalmen ”På gatan där jag bor” där hon målar upp sitt ideal-Sverige. Läs mer

Bob Dylans bortglömda idol

januari 25, 2012  |  Skivrecension, USA

Läs i DN

Folkblues

Karen Dalton
”1966”
(Delmore Recording Society/Border)

Betyg: 4

Om Billie Holiday varit ung på 60-talet och hängt med folksångarna i Greenwich Village hade hon troligtvis låtit en hel del som Bob Dylans bortglömda idol, Karen Dalton. Denna Oklahomafödda indianättling gillade varken att sjunga live eller spela in i studio, vilket naturligtvis försvårade hennes chanser att slå igenom. Musik var för henne något spontant som uppstod med vännerna kring köksbordet. På ”1966” får vi uppleva en sådan kväll genom spöklik tjuvlyssning. Inspelningarna andas en sådan lantlig nakenhet att det nästan hörs att huset de är gjorda i saknar både adress och rinnande vatten. Som bonus tar Dalton postumt tillbaka den gamla folksången ”Cotton Eyed Joe” – enligt vissa musikvetare uppfunnen av slavar i Louisiana – från Rednex hedniska klor och sveper in den i ett långsamt, drömskt Tim Buckley-skimmer.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”Katie Cruel”

 

 

Lauryn Hill har blivit Lauryn Kravitz

januari 24, 2012  |  Hiphop, Konsertrecension, Soul, USA

Läs i DN

Lauryn Hill
Scen: Filadelfiakyrkan, Stockholm.

Betyg: 2

– Min avsikt var alltid att komma tillbaka, att vara ett helare jag så jag kan uppmuntra er att vara ert helare jag, kommenterar Lauryn Hill sitt försvinnande från musikscenen, halvvägs in i vinterns märkligaste konsert.

Få saker provocerar som bortslösad talang och världen har de senaste åren frossat i diverse konstiga förklaringar till hennes förtidspension. Men sedan den mästerliga solodebuten har hon ändå fått sex barn, släppt Unplugged-skivan och turnerat. Det vill säga inte knarkat bort de flesta åren som Bilal och D’Angelo. Trots det har hon anklagats för att vara både rasist (felaktigt) och galen – en definitionsfråga – jämför bara med Kanye West som kommer undan med mycket värre saker.

Divigheten är svårare att förneka.

Det är inte okej att hoppa över soundcheck när man vet att ljudet varit ett återkommande problem under turnén.

Lauryn angriper sin solodebut och Fugees-materialet med manisk renoveringslust, men river i processen ner allt utom körarrangemangen och målar sen allt i samma färg. Kravitz-rock på anabola. Som om hon – genom att vräka på extra allt – vill balansera enkelheten på MTV Unplugged-skivan – som vi för övrigt inte får höra en enda låt från.

Musiken får aldrig växa fram som en napolitansk tomatsås, utan dränks i öset. Det går så långt att publiken, utsvulten på bra ljud, jublar så fort det blir lugnare. Jag ser fans som håller för öronen på grund av volymen trots att de ser ut att vara max 25. Vissa går.

Jag kan inte släppa bilden av Lauryn Hill som trettonåring på Apollos amatörkväll i Harlem. Folk buar skoningslöst, men hon fortsätter sjunga tills alla applåderar. Ingen buar i Filadelfiakyrkan, men annars är det samma princip.

Hon kör sin grej oberoende av gensvar – som om hon ostörd ville driva ut alla demoner från de förlorade musikåren. Bäst överlever inledningsversionen av ”Killing me softly” (mörk dubrock) och ”Lost ones” (breakfylld pumpande mollreggae). Sämst annars ljuvliga ”To Zion”.

Konserten rymmer några fantastiska fragment och Lauryns röst är relativt intakt – om än fruktansvärt hes efter allt överröstande. Ändå är slutintrycket sorg – över att denna överjordiskt begåvade rappare, låtskrivare och sångerska inte kommer mer till sin rätt.

Nanushka Yeaman

 

 

 

 

Baaziz på Kägelbanan

december 19, 2011  |  Algeriet, Konsertrecension, Samhälle

Läs i DN

Baaziz
Scen: Kägelbanan, Södra Teatern, Stockholm.

”Vår president är den enda som bor med sin mamma”, förklarar den algeriska protestsångaren Baaziz, i sin randiga Parisbohemtröja till publikens jubel, och Elvisvickar glatt med höfterna.

Den ystre sanningssägarens dödsföraktande texter och jazziga mix av fransk chanson och Dylan har älskats av folket och avskytts av generalerna sedan starten 1989. TV-kuppen år 2000 där han i stället för att sjunga den patriotiska ”Algérie mon amour”, attackerade militärmakten i direktsändning – den s.k. Baaziz-affären – resulterade i beslagtagna skivor, censur och fortsatt fransk exil.

Ändå är detta något av den gladaste protestmusik jag någonsin hört – och det beror inte bara på den übersvängiga sopransaxen. Enligt Baaziz själv är humorn algeriernas främsta överlevnadsstrategi. Ingen undgår hans syrliga sanningar – varken regeringen eller islamisterna. Även Sarkozy får en välförtjänt plats i publikfavoriten ”El Bandia ”(Alla är banditer).

Först när Baaziz sjunger om papperslösas utsatthet i Frankrike, stelnar leendena.

Även i de andra sångerna skymtar desperationen. ”Vad har vi gjort med självständigheten?” frågar han sig och anklagar regimen för att driva folket till vansinnets brant.

Som väntat hyllar han i stället chaabi-kardinalen M’Hamed El Anka, Elvis och den franske countrytrubaduren Renaud. En vanlig kritik mot Baaziz är just att han kör lite väl många covers. Men det berör knappast mannen bakom ”Je m’en fous” (Det skiter jag i.) Eller fansen, som gastar med och ser sällsynt upplyfta ut efteråt.

Nanushka Yeaman