Solange tindrar vidare

januari 16, 2013  |  R'n'b, Skivrecension

http://25.media.tumblr.com/tumblr_mctp55Q2jM1rh2t2oo1_1280.jpg
R’n’b
Solange

”True”
(Terrible Records/Border)
4/5

 

Med fjolårets stora hit ”Losing you” knockade Solange alla som avfärdat henne som en sämre indie-version av storasystern Beyoncé. Mycket tack vare den varma, skimrande videon – fylld av välklädda kåkstads-”sapeurs”. En visuell triumf som hade kunnat göra en hit av nästan vilken låt som helst. Solange dränktes i kärlek medan Rick Ross Afrika-claimande antites-video ”Hold me Back” stenades.På minialbumet ”True” återskapar den engelske indiepop-producenten Devonté Hynes (direktkanaliserad från 80-talet) hittens minimalistiska ljudram i skarp kontrast till Solange bitvis fina retrodebut. Ingen fläskig arenahouse blir det heller. I stället elegans, långsamt tindrande hookar och lösa låtstrukturer.

Missa inte det futuristiska Destiny’s Child-ekot ”Locked in closets”.

Nanushka Yeaman
Bästa spår: ”Losing you”

Publicerat i DN den 16 januari 2013


 

Kendrick Lamar – ”good kid, m.A.A.d city”

november 3, 2012  |  Hiphop, Skivrecension, USA

Publ. i DN 121024

Hiphop

Kendrick Lamar
”good kid, m.A.A.d city”
(Aftermath/Universal)

4/5

Det Tupac-dyrkande Compton-geniet är tillbaka, nu på Dr Dres etikett Aftermath. Med sällsynt snabbhet och glödhet intensitet drar Kendrick Lamar skickligt ut brinnande linjer mellan USA:s barnhem (getton fulla av övergivna barn), icke-fungerande skolor, grupptryck, självhat och prostitution. Här finns oförglömliga scener som när mamman ringer under ett inbrott eller systern till Keisha som sålde sin kropp på förra skivan berättar om hur hon hamnat i samma misär. Med tanke på Lamars engagemang i sina systrars utsatthet vore det kul om han framöver kunde skära ner på antalet bitch & ho. Producent – och gästlistan bländar däremot och överträffas endast av Black Hippy-ledaren själv. Just nu balanserar ingen annan skickligare mellan underjord och mainstream.

Nanushka Yeaman
Bästa spår: ”Swimming pools (Drank)” & ”Good kid”

 

Pengar rullar inte som de ska

oktober 31, 2012  |  Skivrecension, Sverige

Dubpop

Fritjof & Pikanen

”Danvikstullsbron”
(Universal)

4/5

Svensk reggae i rymddräkt. Så sammanfattar Fritjof Löfgren själv den dubstep-pop han gör med Max Peezay-producenten Juuso Pikanen. Jag hoppas hela tiden att Henriksdals grime-nestor ska komma in och gäst-ösa eller att Pikanen ska gå bananas som i Adele-remixen, men så kul blir det inte.

I stället kastas vi ut i en polarkall Stockholmsnatt utan SL-kort. Tänk väktarvåld, grillbråk och destruktiva förhållanden. Till och med festandet är deppigt. Ändå är ”Danvikstullsbron” svår att motstå. Den är tung, innovativ och ger en plågsamt aktuell bild av Stockholm. (Plus för sköna Petter-referensen ”pengar rullar inte som de ska”). Jag röstar för att nattbussarna mot Nacka hädanefter pumpar ”Brostängning” varje gång de passerar Danvikstull.

Bästa spår: ”Säg då”

G.O.O.D. Music?

september 19, 2012  |  Hiphop, Skivrecension

Jag har fett motvilligt haft GOOD Musics ”Clique” på hjärnan hela dan. Hit-Boy-beatet är verkligen mäktigt – helt klart en  ”Hate me now” för 2010-talet. Men jag kan bara tänka på hur mycket tyngre den hade varit om man skippat Big Sean-hooken: ”all these bad bitches, man, they want the, they want the, they want the (fyll själva i det mest troliga ord här som rimmar på clique)”. Och i stället avtäckt Mitt Romneys förakt mot fattiga. Eller rappat om f-n vadsomhelst utom detta. Beatet förtjänar bättre. Ju äldre jag blir desto svårare blir det för mig att bortse från misogyna texter, hur svängig låten än är. Inom psykologi pratar man om den kognitiva dissonans som uppstår när ens värderingar (här jämställdhet eller om man så vill: en högst rimlig önskan om att kunna lyssna på veckans hetaste hiphoplåt utan att känna sig kränkt som kvinna) och handlingar (impulsen att dansa och headnodda till en misogyn låt) inte stämmer överens. Min kognitiva dissonansmätare står på en Spinal Tap-elva när jag lyssnar på ”Cruel Summer”-skivan.
Som tur är finns det oceaner av grym hiphop som jag hellre lyssnar på i stället.

Här är min DN-recension av skivan

Läs mer

Jessie Ware kan så mycket bättre

september 12, 2012  |  England, Pop, Skivrecension, Soul
Soulpop
Jessie Ware
”Devotion.”
(Island/Universal)

Publicerad i DN 12 september 2012

När den souliga housevokalissan Jessie Ware efter fantastiska samarbeten med SBTRKT, Sampha och allsköns UK Bass-producenter äntligen släpper sin solodebut är förväntningarna minst 110 %. De uppfyller hon på spåret med samma namn – ett dansant under av luftig drömskhet (som inkluderar hitgarantiraden ”dancing on my own”). Generellt siktar hon på ett mer sofistikerat 80-talssound à la Sade, Whitney och Chaka Khan, men tappar det intressanta temperaturmöte mellan sval röst och febriga uptempo-produktioner som hittills varit hennes stora styrka.

Att det inte är melodiernas fel i sig, märks på Disclosureremixen av ”Running” och Star Slinger-remixen av ”Wildest moments”. Jag kan bara hoppas att hon går tillbaka till sina rötter och producerar nästa skiva med SBTRKT i stället.

Bästa spår: ”110 %”

Nanushka Yeaman

Disneyballader och snapbeats

juni 19, 2012  |  Pop, Skivrecension

R’n’b-pop

Justin Bieber
”Believe”
(Island/Universal)

2/5

Som den kristna fjortisgud Justin Bieber är tillägnas titelspåret ”Believe” naturligtvis hans eget samfund– the Beliebers. Kanske är det också en bön om att de ska hänga med i hans förvirrade försök att gå från barnstjärna till barnförbjuden. På albumet ”Believe” varvas Disneydoftande ballader och fonduemys framför brasan med snuskiga snap-beats och risqué-rim (med JB-mått) som ”I don’t “want-want nobody” when I “got-got your body”. Ovanpå det har världens mest dyrkade artonåring gjort en ny ”Billie Jean” (”Maria”) för att ventilera faderskapstvisten han drogs in i förra året. Det kan låta tidigt, men det här är trots allt killen som släppte sin självbiografi som sextonåring. Läs mer

Azealia Banks: 1991!

maj 30, 2012  |  Hiphop, Skivrecension

Electrorap

Azealia Banks
”1991”
(Universal)

5/5

Karl Lagerfeld älskar henne. BBC nominerade henne till ”The Sound of 2012”. En världsturné är bokad fast hon varken släppt mixtape eller debutalbum. 21-åriga Harlemrapparen Azealia Banks är uppe i 17 miljoner youtube-views för Lolita-videon till ”212″ där hon, iförd flätor och Musse Pigg-tröja, hotar med att ha oralsex med din flickvän – och slakta Nicki Minajs karriär.

Minaj har anledning att oroa sig. Banks trippeltydiga rim och virtuosa kulspruteflow matchas av en lika bra sångröst och uppdaterade hiphouse-beats. På debut-ep:n – och framför allt titelspåret ”1991” kanaliserar hon både Missy Elliot och Lauryn Hill (”1991”) – med tre ton snusk som glasyr. ”Van Vogue” och ”Licorice” är ren klubbperfektion. Det enda som är synd är att hon begränsar sig till roller som golddigger och älskarinna.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”212”

Fotnot: Azealia Banks (tidigare känd som Miss bank$) mixtape Fantastic släpps den 4 juli – såklart!  Debutalbumet landar i höst.
Kolla gärna in hennes tidigare grejer L8RNeedsumlov och Runnin’

 

 

Dag Vag: ”Nattmacka”- sista giget

maj 30, 2012  |  Skivrecension

Läs i DN

Reggae
Dag Vag
”Nattmacka”
(Ball Records/Border)


4/4

Strax före lucia förra året gjorde rockreggaepionjärerna Dag Vag sitt sista gig tillsammans på restaurang Akkurat. Det var endast sex veckor innan sångaren och scenbuddisten Per ”Stig Vig” Odeltorps tragiska bortgång. Bandet som spelade en central roll som länk mellan den svenska proggen och punken, och var så tajta med lillebrorsbandet Ebba Grön att de satte in en förlovningsannons i DN, gör en hård och lågintensiv sorti. Det lekfulla blåset från originalversionerna är tyvärr bortskalat och tempot är ofta sänkt men Stig Vig låter förvånansvärt vital – trots sin sjukdom. Mer än Dag Vags musikaliska zenit är ”Nattmacka” ett historiskt dokument med Vigs karaktäristiska mellansnack som höjdpunkt. En gripande avskedspresent till alla Dag Vag-fans.

Bästa spår: ”Dimma”

Min minnestext över Stig Vig i Fokus

 

Georgia Anne Muldrow: ”Seeds”

maj 23, 2012  |  Skivrecension, Soul

Läs i DN

Georgia Anne Muldrows sound har alltid signalerat att hon teleporterats hit från 70-talet via 2100-talet. Innan en kvart ens har gått av nya albumet ”Seeds” hinner hon påminna om att vi befinner oss i den mörka tidsåldern Kali Yuga, fråga vem som ska ta hand om alla behövande frön (barn) och be oss ladda upp något i världens andlighetsmapp. ”Seeds” rymmer även klimatinlägg och blaxploitationmyter om djävulens svärson. Det är synd att hon lagt över precis all produktion på förvisso briljanta Madlib när hon är en så spännande beatmålare själv. Fördelarna är att ”Kneecap Jelly” tar vid där Bilals debut slutade, att vi får höra en bubblande syntbas hångla med Bollywood (”Husfriend”) och att Muldrow blommar ut som vokalist. Hennes bästa hittills.

Bästa spår: ”The birth of Petey Wheatstraw” Läs mer

Mörka blomknoppar från Beach House

maj 16, 2012  |  Pop, Skivrecension

Läs i DN

Drömpop

Beach House
”Bloom”
(Bella Union/Cooperative Music)

Betyg: 3

När man tänker på alla dansande sjömän i ”Flickorna från Rochefort” är det svårt att föreställa sig att drottningen av släpsång – Victoria Legrand – är så nära släkt med dess hurtiga bossafrossande kompositör Michel Legrand.

Å andra sidan gjorde morbror Michel även den bitterljuva musikalen ”Paraplyerna från Cherbourg” och Jim Morrisons sorgsna favoritsaga ”Peau d’Ane” som var lika psykedelisk som incestuös.

Tillsammans med Alex Scally har Victoria Legrand skapat ett lika vackert som förlamande ljudkosmos, byggt på skimrande gitarrer, svajiga pantbanksorglar och en röst som med sitt djup förankrar skirheten. Ändå är det lätt att gå vilse längs Beach House stränder. Vilket är en del av syftet. Många känner sig smålulliga, ja till och med befriade av denna esoteriska hippiepop för 2000-talet. Bandets tidigare tre skivor framstår som rena antisoundtrack till dagens hypereffektiva och kravfyllda adhd-samhälle. Läs mer