Nina Kinert kommer ut som soulsångerska!

december 5, 2012  |  Pop, Sverige

Här sitter jag och funderar på om jag ska spela  ”Hawaiian Santa” och ”Here comes Santa in a red canoe” i mitt julaftons-Kalejdoskop i P2 – och så landar Årets julklapp!
Jag talar naturligtvis om att den kriminellt underskattade popkameleonten Nina Kinert  gästar på Je Ne Sais Quoi-frontmannen Calle Malmgrens soloprojekt CMG. Catchy och skruvad experimentpop med en ovanligt soulig Kinert bakom micken.
Min favorit är mörkglatt Prince-flöjtiga All dark places och italosouliga Throw a little tenderness.
Jag spelar en av dessa smällkarameller i programmet som alltså sänds på julafton 22.30, men vem orkar vänta så länge? Klicka ovan och lyssna redan nu.

 

 

 

 

 

 

 

Bild: Kristoffer Samuelsson, från kristofersamuelsson.se

Jessie Ware kan så mycket bättre

september 12, 2012  |  England, Pop, Skivrecension, Soul
Soulpop
Jessie Ware
”Devotion.”
(Island/Universal)

Publicerad i DN 12 september 2012

När den souliga housevokalissan Jessie Ware efter fantastiska samarbeten med SBTRKT, Sampha och allsköns UK Bass-producenter äntligen släpper sin solodebut är förväntningarna minst 110 %. De uppfyller hon på spåret med samma namn – ett dansant under av luftig drömskhet (som inkluderar hitgarantiraden ”dancing on my own”). Generellt siktar hon på ett mer sofistikerat 80-talssound à la Sade, Whitney och Chaka Khan, men tappar det intressanta temperaturmöte mellan sval röst och febriga uptempo-produktioner som hittills varit hennes stora styrka.

Att det inte är melodiernas fel i sig, märks på Disclosureremixen av ”Running” och Star Slinger-remixen av ”Wildest moments”. Jag kan bara hoppas att hon går tillbaka till sina rötter och producerar nästa skiva med SBTRKT i stället.

Bästa spår: ”110 %”

Nanushka Yeaman

Justin Bieber-morgon och Gagnef-hedonism

juli 8, 2012  |  Festival, Pop, SVT

Förra veckan var helt galen för mig. Knappt hade jag kommit hem från Peace & Love förrän det var dags att åka tillbaks till Dalarna – för att gå på Sveriges bästa festival – Skankaloss/Gagnef.

Däremellan pratade jag om hysterin inför Justin Biebers biljettsläpp i Gomorron Sverige.

Gagnef var i år oväntat likt Woodstock. Dungen, afroblues, målade kvinnobröst och juicebar i mongolisk jurta.
Lika delar musikextas och hedonistisk fruktbarhetsfest.
Jag bär särskilt med mig Lady Leshurrs überfeta rap, Musettes scoutsafari-look, en Idiot Wind i toppklass och himmelska set från Reggae Scorcher och Mash Up International.
Och röstar för att ÖFA:s danceoke blir nästa svenska nationalexport.

Tack Femtastic-Saga för det här sagolika Lady Leshurr-klippet:

Peace & Love-torsdagens största missförstånd

juni 28, 2012  |  Pop

”När kommer alla bra låtar?” blev dagens sjukaste kommentar, alla kategorier. Den droppades mitt under Regina Spektors briljanta ”All the Rowboats” på Peace & Love. Efter att hon inlett med en fantastisk acapellablues.
Jag har för övrigt aldrig sett en så svårmodig uppsyn som hos hennes hippielatinocellist. Hans ögon slocknade ikapp med hans slokande mustasch. Och cellon grät. Kanske är han olyckligt kär i Regina.

Min kväll slutade i totalt antiklimax eftersom jag bor i Falun och litade blint på Resecentrumets försäkran om att ”bussarna går HELA tiden, det finns en massa extrainsatta avgångar och nattbussar”. När jag lämnat väskan och skulle åka in för att se Laleh, Maggio och vår tids bästa James Brown-kanalisatör Charles Bradley (troligtvis också världens förste 62-åriga skivdebutant)  HADE DEN SISTA BUSSEN GÅTT. Nästa gick 05.40. En taxi kostade 700 vilket är way off budget för min del.

Så jag har tröstlyssnat på Charles Bradley hela morgonen. Och tänkt mig den här som extranummer två på natten i ett svettigt Athena-tält.

 

Disneyballader och snapbeats

juni 19, 2012  |  Pop, Skivrecension

R’n’b-pop

Justin Bieber
”Believe”
(Island/Universal)

2/5

Som den kristna fjortisgud Justin Bieber är tillägnas titelspåret ”Believe” naturligtvis hans eget samfund– the Beliebers. Kanske är det också en bön om att de ska hänga med i hans förvirrade försök att gå från barnstjärna till barnförbjuden. På albumet ”Believe” varvas Disneydoftande ballader och fonduemys framför brasan med snuskiga snap-beats och risqué-rim (med JB-mått) som ”I don’t “want-want nobody” when I “got-got your body”. Ovanpå det har världens mest dyrkade artonåring gjort en ny ”Billie Jean” (”Maria”) för att ventilera faderskapstvisten han drogs in i förra året. Det kan låta tidigt, men det här är trots allt killen som släppte sin självbiografi som sextonåring. Läs mer

Susanne Sundfør på Kägelbanan

maj 30, 2012  |  Konsertrecension, Pop

Susanne Sundfør
Scen: Kägelbanan, Stockholm.

Spöklikt, sakralt och krigiskt. Redan när man ser den unika nätscenografin och bombas av den första stroboskopblixten förstår man att det här kommer bli en alldeles särskild kväll. Om man inte är epileptiker. Ett acapellaintro följs av maskingevärssyntar och motljus i en ljud- och ljussymfoni som mest liknar en raketuppskjutning. En avfärd som eskalerar i fullt rymdkrig när ljuset med militär precision synkas till virveltrumman. Läs mer

Mörka blomknoppar från Beach House

maj 16, 2012  |  Pop, Skivrecension

Läs i DN

Drömpop

Beach House
”Bloom”
(Bella Union/Cooperative Music)

Betyg: 3

När man tänker på alla dansande sjömän i ”Flickorna från Rochefort” är det svårt att föreställa sig att drottningen av släpsång – Victoria Legrand – är så nära släkt med dess hurtiga bossafrossande kompositör Michel Legrand.

Å andra sidan gjorde morbror Michel även den bitterljuva musikalen ”Paraplyerna från Cherbourg” och Jim Morrisons sorgsna favoritsaga ”Peau d’Ane” som var lika psykedelisk som incestuös.

Tillsammans med Alex Scally har Victoria Legrand skapat ett lika vackert som förlamande ljudkosmos, byggt på skimrande gitarrer, svajiga pantbanksorglar och en röst som med sitt djup förankrar skirheten. Ändå är det lätt att gå vilse längs Beach House stränder. Vilket är en del av syftet. Många känner sig smålulliga, ja till och med befriade av denna esoteriska hippiepop för 2000-talet. Bandets tidigare tre skivor framstår som rena antisoundtrack till dagens hypereffektiva och kravfyllda adhd-samhälle. Läs mer

Alla älskar Frida

maj 7, 2012  |  Pop

Läs i Fokus

Hur blev en så avig artist som Frida Hyvönen folkkär?

Som barn läste Frida Hyvönen mycket Roald Dahl som hon egentligen var för liten för. Så mycket att hon efter att ha förfasats av »Häxorna« greps av en flera veckor lång skräck för att hennes mamma tillhörde denna grupp. Hon letade tecken överallt. Var hennes mamma egentligen skallig – som häxorna i boken? Hade hon peruk?

Också i dag är hon lyhörd för vardagens magiska detaljer.

– Frida följer sin egen väg, både som person och som musiker, och hennes värld är förhöjd och spännande. Det känns som en present att man får kika in där som lyssnare, säger kompisen och kollegan Marit Bergman som tycker att Frida Hyvönen och Ken Ring är Sveriges bästa textförfattare, och »Once I was a serene teenaged child, once I felt your cock against my thigh« – en av musikhistoriens bästa öppningsrader. Läs mer