Tillsammans. Om crowdfunding och kamelmjölk.

mars 28, 2012  |  Ekonomi, Film, Kenya, Reportage, Samhälle

Se mitt och Mattias Lundblads Kenya-reportage här på Fokus hemsida

Tillsammans

Text: Nanushka Yeaman Foto: Mattias Lundblad

Många små bidrag kan finansiera stor ­kultur. Crowdfunding är ett växande alternativ till traditionellt kulturstöd.

Den Kenya-baserade filmproducenten Sebastian Lindström har just kommit tillbaka från Nairobi Hospital.
– Vad är klockan? Jag måste skriva ner när jag dricker kamelmjölk!

Det är första dagen av hans kamelmjölksdetox. Under tio dagar ska han enbart dricka öknens mest näringsrika dryck och se hur blodvärdena förändras. Efter ett blodprov på sjukhuset svepte han 1,5 liter kamelmjölk framför sköterskan.

Läs mer

Festexorcism i Angola

februari 22, 2012  |  Angola, Musik, Psykologi, Reportage


Det är ingen slump att just Angola är södra Afrikas centrum för dödsmetall. Att artisterna heter saker som “Gata Agressiva” eller att mollackorden är vanligare här än i många andra afrikanska länder.Nanushka Yeaman åkte till Angola för att spåra våldsärren i kulturen.

Publicerat i People nr 1, 2012.


 Det är strax efter midnatt. Några meter från Den Stora Etablerade Klubben i den angolanska småstaden Benguela, där vita ex-pats betalar dyra pengar för att festa till tandlös house händer något mycket roligare.

Inne på gården, bakom en hemlig dörr firar Claudia sin sextonde födelsedag med brutal kudurodans och konfettiregn av sönderrivna tidningar. Magnetiserade av musiken, ramlar jag och den spanska hjälparbetaren Begonia in, på flykt från grannklubben, och blir genast indragna i en kudurocirkel av ett gäng dövstumma 20-plussare.
Med stora leenden kör de klassiska kudurosteg som att dansa på knäna som om benen var amputerade och dansa med benen inåt som om de hade kryckor. Läs mer

”USA tror att de är Luke Skywalker när de egentligen är Darth Vader” – Ett annorlunda Hawaiireportage.

mars 6, 2010  |  Hawaii, Reportage, Resor, Samhälle

Jag var två år när jag flyttade till Sverige från Hawaii med min svenska mamma. Hela min barndom drömde jag mig tillbaka, men ingen av mina fantasier kändes överdrivna när jag återvände som tolvåring.

Att kliva ut ur flygplanet var som att svepas in i ett väldoftande moln av plumeriablommor och kokossolkräm, och jag minns att jag tänkte att det här måste vara Guds fasta adress. I detta tropiska Narnia fanns allt jag drömt om. Regnbågsbeströdda paradisstränder, förförisk hula och turkosskimrande vatten med vänliga sköldpaddor. Men också en unik fusion av det asiatiska, polynesiska och västerländska. Lika osannolikt vackert som sinnesbedövande.

När jag återvänder en fjärde gång som vuxen kan jag inte låta bli att besöka det märkliga utomhusmuseet Polynesian Culture Centre (PCC) på norra Oahu – ett mormonägt disneyfierat Skansen där polynesiska studenter får gratis collegeutbildning mot att de underhåller turister med sång, dans och lek.

Det är som att kliva in i en stereotyp 40-talsmusikal. I träden klättrar samoaner runt och showar med kokosnötter. Solglittrande tahitiskor dansar på flottar och maorier, importerade från Nya Zeeland, lär ut krigslekar omgivna av miniatyrvattenfall.

Här visualiseras alla de västerländska Söderhavsfantasier jag hade som barn. Men nu har jag en klump i halsen över att de polynesiska studenterna tvingas leka infödingar 19 timmar i veckan (heltid på alla lov) och clownifiera sin egen kultur för turisterna. Biokemi på förmiddagen, kokosnötsöppning på eftermiddagen. Läs mer