Översexuell och häpnadsväckande r’n'b-profet

februari 4, 2013  |  Konsertrecension, USA

Publicerad i DN 130204
Miguel

Scen: Berns, Stockholm

5/5

Det är svårt att inte älska r’n’b-stjärnor som inleder första låten med att gå ner i split. Kritikerälsklingen Miguel firar sitt stora genombrott post-”Kaleidoscope dream”, med att flyga runt som en elitgymnast, hångla upp mickstativet och på alla sätt ha sex med både sig själv och publiken.
Kanske beror det på att hans stridspilotklädde
Babylonkrigar-keyboardist är så intergalaktiskt unik – och bandet så danssuget och överpeppat – att Miguel måste överglänsa dem i varje stund.
Han får poppingstötar av cymbalslagen på ”Use me”. Kastar sig på golvet och sjunger i någon slags avancerad sidoarmhävning. Håller plötsliga coachtal om att följa sin passion och inte leva i rädsla. Läs mer

Kendrick Lamar – ”good kid, m.A.A.d city”

november 3, 2012  |  Hiphop, Skivrecension, USA

Publ. i DN 121024

Hiphop

Kendrick Lamar
”good kid, m.A.A.d city”
(Aftermath/Universal)

4/5

Det Tupac-dyrkande Compton-geniet är tillbaka, nu på Dr Dres etikett Aftermath. Med sällsynt snabbhet och glödhet intensitet drar Kendrick Lamar skickligt ut brinnande linjer mellan USA:s barnhem (getton fulla av övergivna barn), icke-fungerande skolor, grupptryck, självhat och prostitution. Här finns oförglömliga scener som när mamman ringer under ett inbrott eller systern till Keisha som sålde sin kropp på förra skivan berättar om hur hon hamnat i samma misär. Med tanke på Lamars engagemang i sina systrars utsatthet vore det kul om han framöver kunde skära ner på antalet bitch & ho. Producent – och gästlistan bländar däremot och överträffas endast av Black Hippy-ledaren själv. Just nu balanserar ingen annan skickligare mellan underjord och mainstream.

Nanushka Yeaman
Bästa spår: ”Swimming pools (Drank)” & ”Good kid”

 

Bassängbad med vindflöjels-Kendrick

november 1, 2012  |  Hiphop, USA

Häromveckan släppte USA:s kanske hetaste rappare just nu – Kendrick Lamar – sin nya skiva ”good kid, m.A.A.d city”. (Läs min DN-recension här):

Jag har velat höra allt han rör vid, sen jag snöade in på hans sjukt svängiga blåsmirakel ”Rigamortus”, och Dre var ju medproducent, så min pepp var minst sagt på topp.
Som vanligt nördade jag in mig totalt på texterna, och återupptäckte särskilt sommarsingeln ”Swimming Pools (Drank)” som jag blev helt hooked på. Den är vansinnigt fascinerande och vi ska snart se varför. Akta er för att bli lika beroende som jag bara, annars kommer ni också börja drömma att Lamars samvete pratar med er.

Ok, då kör vi! Läs mer

Chakaholic 4 life

oktober 17, 2012  |  Konsertrecension, Soul, USA

Musik

Chaka Khan

Scen: Hamburger Börs, Stockholm.
Betyg: 5

Sällan har så många bejakat sin funkighet i kostym. Hamburger Börs är fullt och Chaka Khan är mitt uppe i en chockerande bra konsert, med tanke på att hon stått på scen i över 40 år och rimligtvis borde tappat viss glöd. Men njet.

Ingen är mer pantertant än Chaka, i dubbel bemärkelse. (USA:s hetaste 59-åring gick med i svarta pantrarna som 16-åring.) Hon spelar luftgitarr som om hon vunnit VM i Oulu. Pratar mer svenska än någon turnerande amerikan här någonsin gjort. Och gör – inte minst – en fenomenal soulomstöpning av ”My funny Valentine” med sin blyga men übertunga keyboardist som snarast borde skickas iväg på egen turné. Läs mer

Sanningen bakom Graceland

april 23, 2012  |  Musik, Samhälle, Sydafrika, USA

Paul Simon – osolidarisk egomusiker eller fritänkande antiapartheidkämpe?

Kom och red ut kontroversen kring Graceland tillsammans med mig, DocLounge, Novell och BonChance torsdagen den 3 maj på Debaser Medis när det blir filmvisning av Under African Skies!

Läs mer

Bob Dylans bortglömda idol

januari 25, 2012  |  Skivrecension, USA

Läs i DN

Folkblues

Karen Dalton
”1966”
(Delmore Recording Society/Border)

Betyg: 4

Om Billie Holiday varit ung på 60-talet och hängt med folksångarna i Greenwich Village hade hon troligtvis låtit en hel del som Bob Dylans bortglömda idol, Karen Dalton. Denna Oklahomafödda indianättling gillade varken att sjunga live eller spela in i studio, vilket naturligtvis försvårade hennes chanser att slå igenom. Musik var för henne något spontant som uppstod med vännerna kring köksbordet. På ”1966” får vi uppleva en sådan kväll genom spöklik tjuvlyssning. Inspelningarna andas en sådan lantlig nakenhet att det nästan hörs att huset de är gjorda i saknar både adress och rinnande vatten. Som bonus tar Dalton postumt tillbaka den gamla folksången ”Cotton Eyed Joe” – enligt vissa musikvetare uppfunnen av slavar i Louisiana – från Rednex hedniska klor och sveper in den i ett långsamt, drömskt Tim Buckley-skimmer.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”Katie Cruel”

 

 

Lauryn Hill har blivit Lauryn Kravitz

januari 24, 2012  |  Hiphop, Konsertrecension, Soul, USA

Läs i DN

Lauryn Hill
Scen: Filadelfiakyrkan, Stockholm.

Betyg: 2

- Min avsikt var alltid att komma tillbaka, att vara ett helare jag så jag kan uppmuntra er att vara ert helare jag, kommenterar Lauryn Hill sitt försvinnande från musikscenen, halvvägs in i vinterns märkligaste konsert.

Få saker provocerar som bortslösad talang och världen har de senaste åren frossat i diverse konstiga förklaringar till hennes förtidspension. Men sedan den mästerliga solodebuten har hon ändå fått sex barn, släppt Unplugged-skivan och turnerat. Det vill säga inte knarkat bort de flesta åren som Bilal och D’Angelo. Trots det har hon anklagats för att vara både rasist (felaktigt) och galen – en definitionsfråga – jämför bara med Kanye West som kommer undan med mycket värre saker.

Divigheten är svårare att förneka.

Det är inte okej att hoppa över soundcheck när man vet att ljudet varit ett återkommande problem under turnén.

Lauryn angriper sin solodebut och Fugees-materialet med manisk renoveringslust, men river i processen ner allt utom körarrangemangen och målar sen allt i samma färg. Kravitz-rock på anabola. Som om hon – genom att vräka på extra allt – vill balansera enkelheten på MTV Unplugged-skivan – som vi för övrigt inte får höra en enda låt från.

Musiken får aldrig växa fram som en napolitansk tomatsås, utan dränks i öset. Det går så långt att publiken, utsvulten på bra ljud, jublar så fort det blir lugnare. Jag ser fans som håller för öronen på grund av volymen trots att de ser ut att vara max 25. Vissa går.

Jag kan inte släppa bilden av Lauryn Hill som trettonåring på Apollos amatörkväll i Harlem. Folk buar skoningslöst, men hon fortsätter sjunga tills alla applåderar. Ingen buar i Filadelfiakyrkan, men annars är det samma princip.

Hon kör sin grej oberoende av gensvar – som om hon ostörd ville driva ut alla demoner från de förlorade musikåren. Bäst överlever inledningsversionen av ”Killing me softly” (mörk dubrock) och ”Lost ones” (breakfylld pumpande mollreggae). Sämst annars ljuvliga ”To Zion”.

Konserten rymmer några fantastiska fragment och Lauryns röst är relativt intakt – om än fruktansvärt hes efter allt överröstande. Ändå är slutintrycket sorg – över att denna överjordiskt begåvade rappare, låtskrivare och sångerska inte kommer mer till sin rätt.

Nanushka Yeaman