Kuduro, kristen rap och partybussar

juli 8, 2012  |  Afrika, Angola, Kenya, Sydafrika

Publicerad i DN 120708

Jag har aldrig varit så medveten om ljud som i Angola. Mittemot min kompis hus i småstaden Benguela ligger en lekplats bredvid stans ösigaste partybar. Ibland tränger barnskratten fram genom afrohouselåten ”Yelele” som bartjejen pumpar dag och natt. Men oftast dränks skratten. Om inte i klubbhittarna så i gospeln från grannkyrkan eller ropen från den gamla kvinnan som säljer fisk.

Det skulle kännas rätt idylliskt om inte Angola var en diktatur där vart femte barn dör före fem års ålder – trots en tvåsiffrig tillväxt. Presidenten har bossat sedan 1979 och lånar ut oljeinkomsterna till Portugal trots att 70 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Yttrandefriheten är ett skämt och ärren djupa efter det 39 år långa krigshelvete (självständighetskriget 1961-1975 och inbördeskriget 1975-2002) som inte bara slet sönder individuella liv, utan hela samhällsstrukturen. Det är alltså ingen slump att mollackord är vanligare i Angola än i många andra afrikanska länder. Musiken och dansen fungerar som ett kollektivt minne. I ett land där få har råd med terapi blir det naturligt med steg där man krälar på marken som en soldat, faller ner död eller dansar på knäna som om benen var amputerade. Logiskt med artistnamn som Gata Agressiva och Tuga Agressiva. Och självklart att kuduropionjären Tony Amado hämtar sina steg från Jean-Claude van Damme.

På en födelsedagsfest försöker några tjejer lära mig hur man dansar som om man var halt på ena benet. Bara några timmar efter att jag sett en invalidiserad tonårstjej ta sig fram på stan – i landet som har en toppplatserna på listan över flest minskadade i världen per capita.

För de som inte får sitt känslomässiga utlopp genom kuduro, spoken word eller capoeira finns det hårdare kulturterapi att tillgå. Mängden band som vrålar ut sin ångest över snabba kvintriff och dubbla baskaggar har gjort Angola till Afrikas dödsmetallcentrum. Förra året exploderade genrer som thrash metal och melodic deathcore för första gången i en nationell festival, vilket skildras i dokumentären ”Death Metal Angola”.

En annan ventil är de politiska konserter och demonstrationer som inspirerats av den arabiska våren. Trots att regimkritiska musiker fängslats och mördats i Angola sedan kolonialtiden vågade rapparen Luaty Beirão (från tropical bass-bandet Batida) i februari – för första gången i Angolas scenhistoria, tala om en skurkregering och få publiken att skandera “Fora” (Out). Den 7 mars arresterades han vid en demonstration som han från scen uppmanat publiken att gå på.
- Jag hölls bara över natten i en fängelsecell, till skillnad från mina vänner som demonstrerade i höstas. Regeringen har svårt att hantera detta nya ”hot”: folkets vilja. Men till slut kommer de vänja sig vid oss. Eller så blir de tvungna att skjuta oss, säger han sakligt till mig.
Luaty Beirão är orädd på det där sättet som man är när man inte har något mer att förlora. En tid efter att vi ses kritiserar han i videon “Cuka” regimen för att göra alkoholen så billig att folk hellre dricker än reser sig mot korrupta politiker. Jag oroar mig för att något ska hända honom.

En ljusglimt är att Angola även är hemvist för Afrikas första öppet transsexuella artist – Titica – som både respekteras av sina kudurokollegor och får ta gott om plats på angolansk tv, där hon flörtar hejvilt och lär ut sina bästa moves.

På den punkten känns Angola oväntat progressivt. Jag har svårt att tänka mig att en artist som Titica skulle kunna slå i Kenya, där kristendomen präglar musiklivet på ett djupare sätt. I alla generationer.
Jag och fotografen besöker en märklig hiphopgudstjänst i Nairobi och lyssnar fascinerat när den kristna rapgruppen 116 Clique, på besök från USA, berättar för kidsen att det är ok med tatueringar – om de har ett kristet budskap. Vi får också veta att man som gift manlig rappare aldrig bör låta sig hämtas av kvinnliga medarbetare på flygplatsen. Frestelser måste undvikas till varje pris.

Utanför kyrkan möter vi Shock, en djupt troende urban-dj som lärt sig taktmixa vinyl på en kristen dj-skola och spelar allt från dancehall till mindre andlig sydstatscrunk. När jag frågar hur hennes föräldrar ser på det får jag en biblisk referens till svar.
- Precis som Gud fick säga åt Josef att slappna av när Jungfru Maria blev
gravid var jag tvungen att få mina föräldrar att förstå att det var Guds vilja att deras dotter skulle dj:a på natten. Det är inte lätt när man är förstfödd du vet, säger Shock som självklart utgår från att jag har en massa syskon trots att jag är ensambarn. Hon lägger till att hennes pappa nu har vant sig.
Den kristna hiphopdagen avrundas med den stora konsertkvällen ”The Unashamed Tour” där 116 och deras kompisar uppmanar kids att inte skämmas för sin tro. Även om det är uppfriskande att höra rappare fråga publiken ”Who da man? ”och få svaret ”Jesus!!!” blir jag och fotografen lite matta. Dagen innan har vi intervjuat den kristna r’n’b-sångaren Willy Paul som hela tiden talar om och refererar till världens mest kända 33-åring.
Som tut är finns det också många sekulära musikalternativ i Nairobi. Bland annat den månatliga picknickfestivalen Blankets & Wine. Den arrangeras av slagverkaren och sångerskan Muthoni the Drummer Queen, som spelat i Stockholm och gjort en av Kenyas bästa klubblåtar under 10-talet: ”Mikono Kwenye Hewa”.

Två andra säkra kort är Goetheinstitutet och Alliance Française, som breddar Nairobis konsertutbud med souliga singer/songwriters som Dempsey eller utländska artister som annars inte skulle stanna till i Kenya.
- Nairobi är lite av en slutstation på alla föredettingars turnéer, suckar medlemmarna i electropopkvartetten Just a Band när jag träffar dem i deras gemensamma kollektiv.
- Vi får hit folk som Shaggy och bortglömda neosoulstjärnor. Däremot kommer exempelvis Nas som gärna rappar om Afrika inte hit. Varför? säger bandets loopmakare Jim Chuchu.
- Afroamerikaner har en romantisk bild av Afrika som The Motherland, men blir ofta besvikna när de kommer hit, säger han.
- De kan gnälla över att våra gator är så grimy, och vi ba’: ”Dude, finns det inte misär i USA?” säger bandkompisen Daniel Muli.- Det ni ser i media är sant, men det är inte hela sanningen. I Brooklyn bor de inte lika stort som vi gör i det här huset. Vi förnekar inte att det finns svältande barn. Men det är inte den enda sidan av Afrika, säger bandets musikmotor Bill som är trött på stereotypa Afrika-bilder.
- Vart man än reser i världen ser man bra och dåliga saker. Jag såg en kille bajsa i t-banan i New York. De är bra på att dölja det dåliga. Eller så romantiserar de genom att fiktion av det, som ”Weeds” eller ”The Wire”. Eller att sjunga om det så det verkar coolt, säger Daniel.
- Precis. Om vi skulle göra sånger om Kibera [Nairobis största slumområde] skulle det verka mindre hotfullt. Vi behöver berätta våra egna berättelser mer. Nu förknippas vi bara med dåliga saker, säger Jim.

De som upptäckt Just a Band förknippar dem med allt annat än dåliga saker. Soundmässigt låter de som ett östafrikanskt möte mellan Air och Neptunes, och är dessutom folkets hjältar sedan de 2010 lanserade Kenyas första superhjälte Makmende i videon ”Ha-He”. Ett modernt Shaft-fenomen som tog nätet med storm och resulterade i 50 twitterinlägg i sekunden, CNN-rapportering och flera komiska Man of the year-omslag.

- Det är definitivt lättare att bli spelade på radion nu. Förr sas det att vi lät för futuristiska. Vi har kanske inte den största crowden, men våra fans är superlojala och väldigt aktiva på nätet. Kenyaner är beroende av internet. Jag skulle säga att internetmissbruk har gått om drogmissbruk, säger Daniel Muli.

Nairobiborna flockas på internetcaféer och hippa open space-kontor som iHub men för mig och fotografen lockar deras illegala partybussar med neonlysrör och videoskärmar ännu mer. Man välter nästan av volymen när de åker förbi med den senaste lokala gengerappen dånande ur högtalarna. Ändå lyckas vi inte hoppa på någon förrän i Sydafrika, på väg hem från en solig utomhusklubb i Kapstaden-förorten Guguletho.
Det är ingen officiell partybuss, men eftersom volymen överskrider alla gränsvärden och en medelålders kvinna drar igång allsång till houseartisten DJ Cleo är det omöjligt att inte hänga på.

Mästerprovokatörerna i rapravebandet Die Antwoord må vara Sydafrikas ansikte utåt just nu, men på hemmaplan är det housen som ekar ur varje förstärkare, sedan den långsammare kusinen kwaito hamnat i högtalarskugga. Sydafrika är världens största housemarknad per capita och startar i oktober en årlig prisgala helt tillägnad den Chicagofödda 4/4-genren.
Utöver att ha erövrat stora delar av Afrika har Sydafrikas housemaffia även tagit sig in i Guinness Rekordbok. 2010 blev DJ Black Coffee världens första dj som körde 60 timmar i sträck – med en arm.

Sydafrikas betydelse på världens dansmusikkarta växer, men de lokala artister vi träffar menar att det först är nyligen som de fått det självförtroende som krävs för att satsa globalt – med Die Antwoord som dörröppnare. Och bredden är stor. På bara några dagar träffar vi gotiska rockdivor, bluesrockiga PJ Harvey-apostlar, spazarappare samt mjukpopbandet Freshly Ground. De senare är det minst intressanta musikaliskt – de är skyldiga till ”Waka Waka” med Shakira – men spelar en viktig symbolroll som landets största integrerade band. Av alla konserter vi går på i Kapstaden har Freshly Ground den mest blandade publiken. Att jämföra med briljanta Machineris rockspelning där jag skymtar en enda svart sydafrikan eller Driemanskaps explosiva spazarap-gig där vi är de enda vita.

Spänningarna finns inte bara mellan svarta och vita.  Apartheidregimen sätt att använda söndra-och-härska-teknik mellan ”svarta” och ”färgade” lever kvar i bostadssegregation och ömsesidig misstro. Något som till och med manifesteras i uppdelningen av hiphoppens fyra element, där de svarta tar hand om rappen, medan dans och graffitti oftare sköts av hiphoppare med ljusare hy.
- Vi möts sällan på konserter eftersom många som bor i townships inte heller har råd att åka in till stan. Idén om att vi lever i en regnbågsnation är bara en fantasi. Men kanske är den nödvändig som en vision i väntan på en äkta regnbågsnation, säger sångaren och skivbolagsbossen Trenton Birch.

Text: Nanushka Yeaman, Foto: Mattias Lundkvist

POPULÄRA GENRER I…

ANGOLA

Kuduro: hård smattrande technorap som uppstod ur en blandning av västindisk karnevalsmusik och angolansk semba över ett snabbt 4/4-beat. Har på sistone blivit mer housig och polerad. Rapparna kallas kuduristas och har ofta blonderat hår och flamboyanta outfits.
Semba: Delar rötter med samba. Bonga är en av de kändaste sembasångarna. Hans kollegor Artur Nunes, Urbano de Castro och David Zé mördades 1977 för att ha ”konspirerat mot regeringen”.
Kizomba: En långsam fusion av semba och västindisk zouk med tillhörande sensuell dans. Finns numera även i Sverige – i november 2011 anordnades vår första kizombafestival någonsin.

Kolla upp: Titica, Noite Dia, Sacerdote (kuduro), Batida (tropical bass), Conjunto Ngonguenha (hiphop) Puto Portugues, Artur Nunes, Carlos Lamartine (ny vs gammal semba)

KENYA
Gospel: Lika stort i Kenya som i Ghana. Rymmer även kristen hiphop och dancehall.
Kapuka: lokal mix av hiphop, dancehall och electro. Kallas ibland boomba.
Genge: poppig hiphop/dancehall-mix som sjungs på sheng (slang). Används ibland som synonym till kapuka.
River Road: traditionell musik med jordnära texter om bröllop, skandaler och sex. Populärt på landet.

Kolla upp: Just a Band (electrosoul), Dempsey (akustisk soulpop), Antoneosoul,  Dela och Muthoni the Drummer Queen (soul/r’n’b), Camp Mulla (kapuka), Daddy Owen och Juliani (kristna urban-artister). Glöm inte heller STL (Stella Mwangi som tävlade med ett jättesmörigt bidrag för Norge i ESC är desto tyngre som rappare – börja med ”Biacara”).
SYDAFRIKA

House, blues, jazz, reggae/dancehall, gospel, electro.

Spazarap: hiphop på lokala språk som isiXhosa. Sågs först ner på av andra sydafrikanska rappare som körde på engelska och tyckte att de första spazarapparna var för förutsägbara och dåliga på att rimma.

Kolla upp: DJ Cleo, Black Coffee, Culoe de Sang (house), Lark (gotrock), Machineri (bluesig rock) Driemanskap & Kanyi, samt Ifani (två väldigt olika typer av spazarap) Thandiswa Mazwai (prisbelönt soulsångerska).

No related posts.


Leave a Reply

No related posts.