Festexorcism i Angola

februari 22, 2012  |  Angola, Musik, Psykologi, Reportage


Det är ingen slump att just Angola är södra Afrikas centrum för dödsmetall. Att artisterna heter saker som “Gata Agressiva” eller att mollackorden är vanligare här än i många andra afrikanska länder.Nanushka Yeaman åkte till Angola för att spåra våldsärren i kulturen.

Publicerat i People nr 1, 2012.


 Det är strax efter midnatt. Några meter från Den Stora Etablerade Klubben i den angolanska småstaden Benguela, där vita ex-pats betalar dyra pengar för att festa till tandlös house händer något mycket roligare.

Inne på gården, bakom en hemlig dörr firar Claudia sin sextonde födelsedag med brutal kudurodans och konfettiregn av sönderrivna tidningar. Magnetiserade av musiken, ramlar jag och den spanska hjälparbetaren Begonia in, på flykt från grannklubben, och blir genast indragna i en kudurocirkel av ett gäng dövstumma 20-plussare.
Med stora leenden kör de klassiska kudurosteg som att dansa på knäna som om benen var amputerade och dansa med benen inåt som om de hade kryckor.

Kudurons rötter går att spåra till slutet på 1980-talet. Då började producenter i Angolas huvudstad Luanda att mixa traditionell västindisk karnevalsmusik med angolsk semba över ett snabbt 4/4-beat. Under tidigt 90-tal började musiken spelas på klubbar och publiken skapade danssteg som skulle passa till.

Man kan diskutera om kudurons tidvis brutala moves är dans-förklädd-till-kamp snarare än capoeirans kamp-förklädd-till-dans[1], men en sak är säker. Krigets fasor lever kvar i det kollektiva minnet i Angola, även när man festar. Trots medelåldern på 18 år har samtliga på gården fått uppleva mer än sin beskärda del av det nära 40 år långa krigshelvete (1961-2002)[2] som inte bara slet sönder individuella liv, utan hela samhällsgrunden. I ett land där få har råd med terapi blir det logiskt med danssteg där man krälar på marken som en soldat eller härmar mediebilder av svältande afrikaner. Naturligt med artistnamn som Gata Agressiva och Tuga Agressiva. Och självklart att kuduropionjären Tony Amado hämtar sina steg från Jean-Claude van Damme.

– De flesta av oss föddes in i kriget. Vi handplockades på gatan när regeringen tappade mark till rebellerna och inte tyckte den vanliga värvningen räckte. Varje angolansk familj har sörjt en handfull släktingar till det där idiotiska kriget, så det känns väldigt naturligt att kriget och dess konsekvenser är ett spritt och återkommande tema i våra kulturella uttryck. Det är absolut terapi. Ett sätt att rena vår sorg, säger rapparen Ikonoklasta.

Luaty ”Ikonoklasta” Beirão var tidigare medlem i jazzhiphopcrewet Conjunto Ngonguenha (ett slags angolanskt Pharcyde-möter-Saïan Supa Crew). Nu är han en av tre medlemmar i tropical bass-gruppen Batida – och en seriös nagel i ögat på regeringen. Han ser kuduro som ett bra exempel på hur Angolas barn har påverkats av bristen på utbildning och hälsovård.

- Sångarna är ofta gängmedlemmar och attraherar fans som inte fått grunden till en normal uppväxt. De stannar inte vid skrytrap utan drabbar ofta samman med andra kuduristas vilket slutar i blint våld, vapenviftande och mord.

En som försöker styra upp saker och ting innan det är för sent är den respekterade capoeiristan Cabuenha som delar upp fritiden mellan musikhistoriska efterforskningar och gratis capoeiralektioner till barnen i Luandas musseques – kåkstäder. Han ser nästan i realtid hur barnens självkänsla och intresse för kulturen växer och vill som nästa steg göra en dokumentär om angolanska rytmer.

- Kriget fick oss att glömma bort stora delar av vår kultur, nu handlar det om att återskapa den, säger han.

Om man utgår från tesen att lidande och marginalisering ger bättre kultur har Angola potential att bli ett globalt kreativitetscentrum. Det finns trauman i alla generationer att bearbeta, en president som i praktiken suttit sedan 1979 och omänskliga samhällsklyftor. Trots enorma oljerikedomar och en tillväxt på 12 procent som tillåter Angola att låna ut pengar till sin gamla kolonialförtryckare Portugal lever 70 procent under fattigdomsgränsen. Vart femte barn dör före fem års ålder och yttrandefriheten är ett skämt.

Så vad gör man då med smärtan i Angola – när man testat capoeira, kuduro, spoken word, pardansen semba eller den porrigare varianten kizomba?

Mängden band som vrålar ut sin ångest över snabba kvintriff och dubbla baskaggar, har gjort Angola till Afrikas dödsmetallcentrum. I våras exploderade även genrer som thrash metal och melodic deathcore för första gången i en nationell festival, vilket skildras i den nya dokumentären ”Death Metal Angola”.

Ett annat utlopp är de politiska konserter och demonstrationer som inspirerats av den arabiska våren. Trots att regimkritiska musiker fängslats och mördats i Angola sedan kolonialtiden[3] vågade Ikonoklasta i februari – för första gången i Angolas scenhistoria, tala om en skurkregering och få publiken att skandera “Fora” (Out). Den 7 mars arresterades han, liksom capoeiristan Cabuenha, vid den demonstration han, från scen, uppmanat publiken att gå på.

- Jag hölls bara över natten i en fängelsecell, till skillnad från mina vänner som demonstrerade den 3 september. Regeringen har svårt att hantera detta nya ”hot”: folkets vilja. Men till slut kommer de vänja sig vid oss. Eller så blir de tvungna att skjuta oss.

Ikonoklasta är orädd på det där sättet som någon som levt hela sitt liv i krig och diktatur och inte har något mer att förlora. Några månader efter fängslandet kritiserade han i videon “Cuka” regimen för att göra alkoholen så billig att folk hellre dricker än reser sig mot korrupta politiker.

 

Tillbaka på innergården återfinns samma energi. Den som nästan får en att levitera av livskraft. Trots att kuduron de senaste åren blivit mer polerad och housig blir dansen allt vildare. En kille faller ner, som skjuten av ett skott.

Några tjejer försöker lära mig hur man dansar som om man var halt på ena benet. Bara några timmar efter att jag såg en halt tonårstjej streta fram på stan – i landet som innehar en av toppnoteringarna i kategorin flest minskadade i världen per capita.

Man kan kalla kuduron för dansdagbok. Sårvisualisering. Eller ren exorcism.

Men liksom dödsmetallen och de sorgsna melodierna fyller den en funktion – som projektil för outhärdliga kollektiva minnen.

Nanushka Yeaman

 

Kolla upp:

“Cuka” med Ikonoklastas nuvarande tropical bass-band Batida.

http://vimeo.com/23784951

 

Trailern till Ikonoklastas dokumentär “E dreada ser angolano”.

med musik av Conjunto Ngonguenha

 

Gata agressivas freestyle på kuduro-programmet “Sempre a subir”

http://www.youtube.com/watch?v=fLlVeIHYnUg

Tuga agressiva

http://www.youtube.com/watch?v=kPA8-YG0y_E

 

Trailern till Death Metal Angola

 

 



[1] Capoeiran är stor i Angola, tack vare de starka banden till Brasilien. Många av de brasilianska slavarna kom just från Angola och man har på grund av kolonialhistorien portugisiskan gemensam. Legenden säger att capoeiran var slavarnas sätt att träna sig i hemlighet för att kunna göra uppror. Var man ensamma var det ren kampsport. Närmade sig en slavägare eller förman gjorde man genast stegen mer dansaktiga och ofarliga.

 

[2] Angola har hemsökts av två långa krig. Först fjorton års befrielsekrig mot den portugisiska kolonialmakten 1961-1975, sedan supermaktsponsrat inbördeskrig mellan de två befrielseorganisationerna MPLA (idag regeringsparti) och Unita-gerillan ledd av den ökända Jonas Savimbi. Inbördeskriget i Angola var en del av kalla kriget och denna eras blodigaste och mest långdragna konflikt. Först 2002 efter Savimbis död 2002 blev det varaktig fred.

 

[3] Portugiserna fängslade under kolonialtiden två medlemmar av det politiskt aktiva patriotiska bandet Ngola Ritmos i över tio år – och sände en tredje medlem i exil. 1977 mördades artisterna Arthur Nunes, Urbano de Castro och David Zé för att ha konspirerat mot regeringen.

 


No related posts.


Leave a Reply

No related posts.