Fruktfaktorn

juni 7, 2012  |  Okategoriserade

Publicerad i DN den 7 juni 2012.

B.J. The Chicago Kids ”Pineapple Now – Laters” blev under våren den soloskiva som Cee-Lo borde ha släppt i stället för ”The lady killer”. Jag funderar på varför den är så bra. Är det de vilt dansande änglakörerna som glittrar som om Bilal och D’Angelo aldrig tagit tioårspaus? Eller att Kendrick Lamar gästar med tung gråtrap? Definitivt, men frågan är om inte albumets fruktgodistitel är ett trollspö i sig. Fruktfaktorn.

Genom musikhistorien löper ett vitaminbubblande kvalitetsspår: från rockens födelseskrik ”Tutti Frutti”, förbi apelsinförsäljarpojken i Elis Reginas ”Menino das laranjas”, ner i Isaac Hayes gladporriga fruktpool i ”Juicy Fruit (Disco Freak)” och upp hos tropical bass-klubben Frukt och grönt och deras partner-in-crime Gnucci Banana.

Det blir helt enkelt ofta bra när frukt ingår i titeln. Och extra intressant när det banala och positiva vänds i sin motsats. Som i den isande lynchningsscenen i Billie Holidays ”Strange fruit”. Eller Macka B:s ”Coconut” – en uppgörelse med svart självhat.

Det är också lätt att orientera sig tematiskt när man ser vilken frukt det handlar om. Körsbär eller persikor – sex. Jordgubbar eller blåbär – romantik, saknad, knark. Däremot varierar låtkvaliteten med fruktvalet. Mest opålitlig är kokosnöten. Ser man inte upp kapsejsar man någonstans mellan sommarreggae och Kicki Danielsson och Dr Albans gemensamma slisksmoothie ”Papaya coconut”. När det gäller kokos litar jag bara på calypsoartister, Queen Ifrica och Señor Coconut.

Bananer lider av samma konnotationer. De har trots allt använts för exotiserande syften sedan Josephine Baker-eran. Den brasilianska Hollywoodstjärnan Carmen Miranda ifrågasattes av många landsmän för att hon med sina frukthuvudbonader, karikatyrroller och ”bananas is my business”-repliker reproducerade amerikanska stereotyper om landet – och sålde ut samban.

Vattenmeloner är ett annat minfält. Det är ingen slump att låtar som ”I’m Gonna Bring A Watermelon To My Girl Tonight” (1928) och ”Eating watermelon” (1949) inte fått många efterföljare. Sedan slaveriets dagar har monsterversioner av frukten förekommit på rasistiska bilder av svarta, senast illustrerat i vidriga montage av Vita husets gräsmatta fylld av vattenmeloner och Obama i blackface med friterad kyckling och vattenmelon framför sig.

Då är det skönt att sätta på ”Raspberry beret” i stället, och tacka Prince för att han satte tillbaka det sedan länge ignorerade hallonet på popkartan. Eller att se Yoko Ono-utställningen ”Grapefruit” på Moderna. Så länge man följer frukten har man något att förundras över.

Här är min fruktkorg på Spotify!

 

 

 

No related posts.


Leave a Reply

No related posts.