Kritikerbiffar

april 14, 2010  |  Film, Spaning

”Kritikerbiffar”

Publicerad i Cinema april 2010

Hiphopvärlden har inte monopol på beefar. Den senaste tiden har Michael Hanekes ”Det vita bandet” hamnat i centrum för två infekterade konflikter mellan kritiker och bloggproffs. Ordväxlingar som i sig aktualiserat frågor om gränsen för personangrepp.
Men har klimatet verkligen hårdnat eller var det värre förr?
Cinema backar bandet och reder ut några klassiska kulturbråk.  

Det är inte bara på tågväxlar och hustak som isen tjocknat denna vinter. Den 18 december jämförde DN:s Johan Croneman i sin recension av Michael Hanekes ”Det vita bandet” två Weird Science-bloggare med filmens proto-nazister och barnamördare, efter att dessa kritiserat honom för att ha gjort en ”okunnigt slarvig läsning” av SVT:s julkalender.

Dagen före julafton utnämnde Hynek Pallas Erik Helmersson till 00-talets sämsta filmkritiker efter att TT Spektra-skribenten i sin ”Det vita bandet”-recension tagit ner Haneke från piedestalen. Vilket resulterade i moteldsartikeln ”Den okritiska kritiken” på Expressens kultursida den 9 mars, och ytterligare bloggsvar från Hynek Pallas. Beefstämningen pulserade även utanför kritikersfären, vilket märktes på invigningstalet till Göteborgs filmfestival, när Roy Andersson drog hisnande paralleller mellan SFI och judeutrotning.

Was ist los? Har vi sett för många hiphopfilmer? Har nätet löst upp konflikthämningarna i konsensus-Sverige? Ger man sig på varandra i stället för filmarna – nu när det kommit så mycket bra svensk film?

- Nätet har en klart påeldande effekt, tror filmkritikern Mattias Dahlström, och jämför nätslagsmålen med uppgörelserna i collegefilmer, där kombattanterna har varsitt gäng i en halvcirkel runt om som hetsar på.

Men vilket läsvärde har interna beefs – eller biffar som Catarina Grünbaum skulle kalla dem – egentligen för läsarna? Och för vems skull besvarar man den verbala smockan?
- Ibland kan beefandet bli alldeles för internt men jag har märkt att många läsare uppskattar pajkastning mellan kritiker. Få saker är så underhållande som saktmodiga filmnördar som blir asförbannade på varandra, säger Fredrik Strage.

Inte för att stämningen var så mycket hjärtligare förr. Det finns en anledning till att den brittiske filmhistorikern Peter Cowie på 70-talet myntade uttrycket ”the battling swedish film critics”. Sydsvenskans legendariske filmkritiker Jan Aghed kallades Slaktaren från Segevång och var knappast översvallande mot sina kollegor. När den i dag superetablerade Johan Croneman började recensera film stämplade Aghed honom som ett ”överårigt popsnöre” som inte kunde skriva.

- Han tyckte alla var skit. Men vi försonades när han upptäckte att det fanns folk som var ännu sämre än jag, minns filmkritikveteranen Nils-Petter Sundgren.

Själv har han varit inblandad i flera biffar med andra kritiker. När han kallade två recensenter för gendarmer för deras hårda sågning av en debutant och när han skrev att Jonas Sima var en rödkindad socialist efter dennes kritik av Kjell Gredes film ”Klara lust”.

- Det var 1972, du var inte född då, upplyser Nils-Petter Sundgren mig i samma patriarkala ton som han använde mot Emma Gray Munthe och Andrea Reuter i sin Allt om film-krönika. Jag frågar om han vill tillägga något i den konflikten (se sidoruta).

- Jag har sagt vad jag anser. Jag skrev styggt om dem, vilket de inte gillade och det var inte heller meningen. Jag är färdig, såvida de inte säger några nya dumheter.

Emma Gray Munthe tycker att det hela är överspelat.

- Äh. Han får tycka vad han vill om min blogg, men den är inte och har aldrig varit en ”filmblogg” som han trodde. Det är mest synd att se någon som ändå är svensk filmkritiks nestor uttrycka sig så okunnigt om vad det än må vara.

Lika passé är minibiffen med DN:s filmredaktör Helena Lindblad (se sidoruta) som efter att Emma Gray Munthe refererat ett informellt samtal de haft jämförde hennes agerande med Stasis.

- Jag skulle nog inte ha jämfört med Stasi, det var helt klart en överreaktion, säger Helena Lindblad i dag. Bloggar var känsligare för mig då. Kanske är det en åldersfråga. Men jag tycker fortfarande att det är viktigt att kunna prata med någon kollega informellt efter en pressvisning utan att man måste vara orolig för att hela samtalet hamnar på en blogg.

Helena Lindblad tycker definitivt att det var hårdare tag förr, särskilt om man råkade vara kvinnlig filmkritiker.

- Jag fick ta väldigt mycket stryk i början när jag blev filmredaktör i DN, fast jag skrivit i flera år. Folk kunde komma fram på gatan, eller på fester, och skälla ut mig och säga att jag inte var värdig jobbet. Äldre manliga kollegor, sådana som älskar att göra listor över vilka som duger och inte, hoppade på mig hela tiden. Det var tufft och rätt ledsamt, även om det gick över efter några år.

Det råder ingen tvekan om att filmkritiker befinner sig i skottlinjen, även om Gunnar Rehlin hittills är ensam om att ha tillägnats en hel film. De är måltavlor för alla från kritiska konkurrenter till sårade utövare. Emma Gray Munthe berättar om kastade ölburkar och tv-bimbo-smädelser, men konstaterar att tiden på Filmkrönikan härdat henne.

Utövarnas hämnd är ofta brutalast, som i M. Night Shyamalans ”Lady in the water” (2006), där en recensent slukas av ett monster eller Nanni Morettis ”Caro Diario” där Moretti själv söker upp och plågar den kritiker som fått honom att gå och se ”Henry – en massmördare”. För att inte tala om Vincent Gallos cancerförbannelse över Roger Ebert (se sidoruta).

Att vara musikkritiker har däremot på ett sätt blivit lugnare, jämfört med 90-talet då smockor, välta bord och rimmade hot som ”Fredrik Strage se vad som händer, sluta recensera, vi kanske möts i gränder” hörde till vardagen. Visst är utövare och fans fortfarande lika upprörda, men nöjesjournalisterna själva tycks få utlopp för en del av sina aggressioner via frågesporter.

Så vad ligger då bakom den senaste tidens filmbiffande? Handlar det om kulturjournalistiskt underhållningsvåld och profilering i ett hårdare medieklimat, som Kinos Roger Wilson menar? Eller har Hynek Pallas rätt i motargumentet att filmkritiker inte alls är marginaliserade? Jag menar att båda synsätten är förenliga. Just för att filmintresset och tillhörande bevakning är så stora, har ju också konkurrensen mellan betalda filmkritiker, superinitierade proffsbloggare som Weird Science-gänget och övriga filmfans ökat. Och därmed konflikterna.

Alla de kritiker som Cinema frågar är positiva till biffar, som de tycker gynnar ett kreativt klimat.

- Jag hoppas att recensenter kommer att bråka mer framöver, så länge de inte slår ner någon. Man ska inte vara ohyfsad, kommentera folks utseende eller kalla dem dumma i huvudet. Det är mycket roligare med genomtänkta förolämpningar. Där är mediets snabbhet ett problem, säger Fredrik Strage, som anser att man i första hand ska starta biffar för att försvara något som blivit kränkt.

Emma Gray Munthe fastslår att filmkritiker överlag är ett känsligt släkte, men att man måste kunna ta kritik själv om man kritiserar andra.

- Det är bra om det är högt i tak, men jag skulle önska mindre käbbel och mer diskussion. Gärna också dubbelrecensioner av samma film på samma tidningssida, så att det blir debatt.

Nanushka Yeaman

 

Filmbiffar vi minns

 

Nils-Petter Sundgren vs Andrea Reuter och Emma Gray Munthe (feb 2009)

Efter att ha hyllat Kjell Häglunds och Hynek Pallas filmbloggnivå kallar Nils-Petter Sundgren Emma Gray Munthes privata blogginlägg ”ganska tunna” och framkastar att Andrea Reuter jobbar på att bli filmvärldens svarthåriga Blondinbella, med ”samma infantila språkbruk, som bidrog till att sänka Filmkrönikan”. Båda svarar på sina bloggar, Reuter med en ordlista på ”de vanligaste infantila orden och uttrycken på min blogg, så att du även i fortsättningen kan läsa den som ett led i en välbehövlig hjärngymnastik”

 

 Emma Gray Munthe vs Helena Lindblad (okt 2006-mars 2007)

I en intervju med Nicole Kidman inkluderar DN:s filmredaktör Helena Lindblad en fråga från presskonferensen om vad som får skådespelerskan att göra nakenscener. Emma Gray Munthe tycker en sådan fråga bör tigas ihjäl och skriver ett blogginlägg om detta. Ett halvår senare tar Helena Lindblad upp frågan när de möts på en pressvisning. Emma Gray Munthe refererar samtalet ord för ord i ett nytt blogginlägg. Helena Lindblad skriver en notis på Ide & Kritik där hon jämför Gray Munthes agerande med Stasis.

 

Roger Ebert vs Vincent Gallo (2003-2004)

Roger Ebert utnämner Gallos ”The Brown Bunny” till den sämsta filmen i Cannesfestivalens historia. En vredgad Gallo kallar Ebert en fet gris med slavhandlarkropp och önskar honom dödlig cancer, varpå Ebert tar hem den första ronden med orden: en dag kommer jag vara smal, men Vincent Gallo kommer alltid att vara regissören som gjorde ”The Brown Bunny”. Ebert försäkrar att en filmad tjocktarmsundersökning skulle vara mer underhållande än ”The Brown Bunny”. Ett beundransvärt tappert uttalande med tanke på att Ebert tragiskt nog brottades med cancer redan när Gallo uttalade sin förbannelse.
Vincent Gallo vs Fredrik Strage och Bibelredaktionen (maj 1998)

Fredrik Strage intervjuar Vincent Gallo för tidningen Bibel och tvingas ”stå ut med hans narcissistiska hybrisbabbel i två timmar”. Gallos villkor för intervjun är att han ska pryda omslaget, och när detta inte händer får han ett utbrott värdigt en treåring. Han ringer hem till Strage och chefredaktören Martin Jönsson, kallar dem ”socialistiska chimpanser” och säger att han ska ägna resten av sitt liv åt att förgöra Bibel, men föregås av Bonniers. Den enda som drabbas av hans hämnd är fotografen Tina Axelsson, som fotograferat Gallo. Några år senare dyker hennes bilder upp i boken ”Vincent Gallo”, skriven av honom själv. Längst ner står det: ”Photo: Vincent Gallo”. Enligt Strage självdog beefen eftersom ”de var fega och inte vågade svara i telefon”. Men han har hört från Tarik Saleh att Gallo fortfarande är sur.

 

DN vs. Richard Hobert och Lena Endre. (jan-feb 2004)

Richard Hoberts medeltidsdrama sågas på Kultursidan och slaktas av Åsiktsmaskinen, det senare när På Stan-redaktören Viggo Cavling är på semester i Brasilien. Cavling hade då fattat beslutet att inte skriva om Richard Hobert på ett år på grund av tidigare taskiga skriverier. Hoberts hustru tillika filmens huvudrollsinnehavare Lena Endre begär ett möte med dåvarande chefredaktören Jan Wifstrand och Viggo Cavling och kräver att smutskastningen tar slut. ”Endre uppfattade det hela som en stor konspiration mot främst Hobert, och då fick jag berätta att jag inte kunde leda någon konspiration från Brasilien”, berättar Viggo Cavling för Cinema. De kommer under mötet fram till att de ska bemöta varandra med respekt, och ”Tre solar” omnämns därefter i avsevärt mer neutrala ordalag.

 

No related posts.


Leave a Reply

No related posts.