Lauryn Hill har blivit Lauryn Kravitz

januari 24, 2012  |  Hiphop, Konsertrecension, Soul, USA

Läs i DN

Lauryn Hill
Scen: Filadelfiakyrkan, Stockholm.

Betyg: 2

- Min avsikt var alltid att komma tillbaka, att vara ett helare jag så jag kan uppmuntra er att vara ert helare jag, kommenterar Lauryn Hill sitt försvinnande från musikscenen, halvvägs in i vinterns märkligaste konsert.

Få saker provocerar som bortslösad talang och världen har de senaste åren frossat i diverse konstiga förklaringar till hennes förtidspension. Men sedan den mästerliga solodebuten har hon ändå fått sex barn, släppt Unplugged-skivan och turnerat. Det vill säga inte knarkat bort de flesta åren som Bilal och D’Angelo. Trots det har hon anklagats för att vara både rasist (felaktigt) och galen – en definitionsfråga – jämför bara med Kanye West som kommer undan med mycket värre saker.

Divigheten är svårare att förneka.

Det är inte okej att hoppa över soundcheck när man vet att ljudet varit ett återkommande problem under turnén.

Lauryn angriper sin solodebut och Fugees-materialet med manisk renoveringslust, men river i processen ner allt utom körarrangemangen och målar sen allt i samma färg. Kravitz-rock på anabola. Som om hon – genom att vräka på extra allt – vill balansera enkelheten på MTV Unplugged-skivan – som vi för övrigt inte får höra en enda låt från.

Musiken får aldrig växa fram som en napolitansk tomatsås, utan dränks i öset. Det går så långt att publiken, utsvulten på bra ljud, jublar så fort det blir lugnare. Jag ser fans som håller för öronen på grund av volymen trots att de ser ut att vara max 25. Vissa går.

Jag kan inte släppa bilden av Lauryn Hill som trettonåring på Apollos amatörkväll i Harlem. Folk buar skoningslöst, men hon fortsätter sjunga tills alla applåderar. Ingen buar i Filadelfiakyrkan, men annars är det samma princip.

Hon kör sin grej oberoende av gensvar – som om hon ostörd ville driva ut alla demoner från de förlorade musikåren. Bäst överlever inledningsversionen av ”Killing me softly” (mörk dubrock) och ”Lost ones” (breakfylld pumpande mollreggae). Sämst annars ljuvliga ”To Zion”.

Konserten rymmer några fantastiska fragment och Lauryns röst är relativt intakt – om än fruktansvärt hes efter allt överröstande. Ändå är slutintrycket sorg – över att denna överjordiskt begåvade rappare, låtskrivare och sångerska inte kommer mer till sin rätt.

Nanushka Yeaman

 

 

 

 

No related posts.


Leave a Reply

No related posts.