Orkar vi mer balearica?

maj 2, 2012  |  Musik


Läs i DN

Aprilterrorn är över, solen har stabiliserats och därmed väntar ännu en säsong av balearic. Det enda klubbparaply som kärleksfullt ger plats åt både Magnus Uggla-remixer, fjorddisco och frikyrklig funkprogg. En känsla och ett sammanhang mer än en musikstil. Lockordet som rymmer mycket mer än vågskvalp, congas och gitarrer.

Balearic beat–scenen importerades till London 1987 från Ibiza av dj-kumpanerna Trevor Fung, Paul Oakenfold och Danny Rampling. De fascinerades av den brutal-eklektiska och nästan kristna tolkningen av dansmusik de svepts in i på den mytomspunna ön. Allt som var bra rymdes, oavsett hur låg status artisten hade. Vilket också förklarar att balearisk musik skvalpat ut ur kreddiga klubbhögtalare över hela världen i så många år nu. Scenen är töjbar och triggar medlemmarnas upptäckarglädje och jaktinstinkt. Medan den ofta driver musikjournalister till vansinne eftersom den är så svårdefinierad. Aldrig har detta varit så tydligt som i P3 Kultur-serien ”Är det baleariskt?” 2010 som i nio avsnitt försökte bena ut om låtar som Agneta Fältskogs ”The heat is on” var baleariska eller inte.

Framför allt har denna ständigt expanderande galax förändrat det svenska musikklimatet. Efter balearic var det inte längre fult att låta snyggt. Eller att frossa i sommarexotism.

Medan band som Air France precis lagt ner är vissa mer balearic-tokiga än någonsin. I måndags släppte Emi inte mindre än fyra svenskproducerade digitala Balearic-samlingar – med undertitlarna Pop, Prog, Ambient och Blend.

Och inte nog med det. Åtta till väntar – bara i år! Balearic Disco, Rock, Reggae, World, House, Leftfield, Electronic och Soft Rock.

Att dela upp balearic i subgenrer går visserligen emot hela grundtanken – den halsbrytande stilblandningen – men underlättar samtidigt för novisen att orientera sig.

Och ännu mer studiematerial blir det om upphovsmännen bakom satsningen får ge ut de tolv uppföljare de drömmer om. I så fall har vi 24 tillbakablickande samlingar framför oss.

Frågan är hur mycket balearica vi orkar med efter så här många somrar. Blir detta bokslutet över scenen? Kommer det en motvåg av hård minimaltechno?  Eller ger sig alla återupprättade balearicastjärnor ut på en gemensam turné?

Oavsett vilket tänker jag nu hedra multigenren med dess mer outforskade soulsida genom att sätta på Jon Luciens ”Rashida”-album. En skamlös balansakt mellan briljans och akustisk Hawaiian Tropic-olja, som naturligtvis ramas in av vågskvalp och måsskrik.

 

No related posts.


Leave a Reply

No related posts.