Ny video med Muthoni!

maj 23, 2012  |  Okategoriserade

Äntligen nytt från Muthoni the Drummer Queen! Festivalarrangören, slagverkaren,
rapparen och sångerskan som gör Nairobis musikscen så mycket roligare.
Octopizzo kan ni hoppa över.
Som vanligt är det Muthoni som regerar.

Georgia Anne Muldrow: ”Seeds”

maj 23, 2012  |  Skivrecension, Soul

Läs i DN

Georgia Anne Muldrows sound har alltid signalerat att hon teleporterats hit från 70-talet via 2100-talet. Innan en kvart ens har gått av nya albumet ”Seeds” hinner hon påminna om att vi befinner oss i den mörka tidsåldern Kali Yuga, fråga vem som ska ta hand om alla behövande frön (barn) och be oss ladda upp något i världens andlighetsmapp. ”Seeds” rymmer även klimatinlägg och blaxploitationmyter om djävulens svärson. Det är synd att hon lagt över precis all produktion på förvisso briljanta Madlib när hon är en så spännande beatmålare själv. Fördelarna är att ”Kneecap Jelly” tar vid där Bilals debut slutade, att vi får höra en bubblande syntbas hångla med Bollywood (”Husfriend”) och att Muldrow blommar ut som vokalist. Hennes bästa hittills.

Bästa spår: ”The birth of Petey Wheatstraw” Läs mer

Slåss för rätten till sin kropp

maj 18, 2012  |  Kenya, Samhälle

Läs i Sydsvenskan och se Mattias Lundblads fantastiska bilder

Kenya – landet där en kvinna våldtas varje halvtimme

Varje halvtimme våldtas en kvinna i Kenya. Maggie Mbatia är en av dem som fått nog. Tillsammans med sina kollegor lär hon kvinnor och barn att försvara sig själva.
– Rör inte mina bröst! Det här är min kropp! vrålar tjugo kvinnor i kör i den nedgångna samlingslokalen.
Vi befinner oss på självförsvarskurs i den kenyanska kåkstaden Dandora – ett av världens mest förorenade områden med Nairobis största soptipp som dysfunktionellt hjärta. Läs mer

Äntligen här

maj 17, 2012  |  Musik

Systrar och bröder. Missa inte nya videon med Sveriges stora hiphophopp: 16-åriga Adam Kanyama. Från färska  debut-ep:n ”The Golden Child” där han droppar sin egen ”Voodoo” och lever upp till titeln i största allmänhet.
Kristoffer ”Stuffe/Rah-Balder/Ontario” har proddat.

Mörka blomknoppar från Beach House

maj 16, 2012  |  Pop, Skivrecension

Läs i DN

Drömpop

Beach House
”Bloom”
(Bella Union/Cooperative Music)

Betyg: 3

När man tänker på alla dansande sjömän i ”Flickorna från Rochefort” är det svårt att föreställa sig att drottningen av släpsång – Victoria Legrand – är så nära släkt med dess hurtiga bossafrossande kompositör Michel Legrand.

Å andra sidan gjorde morbror Michel även den bitterljuva musikalen ”Paraplyerna från Cherbourg” och Jim Morrisons sorgsna favoritsaga ”Peau d’Ane” som var lika psykedelisk som incestuös.

Tillsammans med Alex Scally har Victoria Legrand skapat ett lika vackert som förlamande ljudkosmos, byggt på skimrande gitarrer, svajiga pantbanksorglar och en röst som med sitt djup förankrar skirheten. Ändå är det lätt att gå vilse längs Beach House stränder. Vilket är en del av syftet. Många känner sig smålulliga, ja till och med befriade av denna esoteriska hippiepop för 2000-talet. Bandets tidigare tre skivor framstår som rena antisoundtrack till dagens hypereffektiva och kravfyllda adhd-samhälle. Läs mer

Aleks nya video!

maj 9, 2012  |  Soul

Jag älskar Aleks nya video! Mer synskhet i svenska videor, tack.

Enda problemet är att jag har så många frågor nu.
Varför är de efter honom? Vem är den unga kvinnan?
Och är hunden framtids-Aleks djuravatar eller bara en följeslagare?

Franska psalmer från skäggig sexgud

maj 9, 2012  |  Frankrike

Kan inte sluta skratta åt megalomanin i detta projekt!
Vem annan än Sébastien Tellier skulle få idén att agera sektledare och sjunga om blå kaksmulor med Gainsbourg-vibrato medan han frälser en snygg asiatiska?
En tydligare illustration till Ana Udovic superba narcissismartikel går nästan inte att hitta.

Här är låten och efter följer min recension i DN:

Sakralpop

Sébastien Tellier
”My god is blue”
(Record makers)

Betyg: 3

Den skäggige sexguden från Paris är tillbaka – andligare än någonsin. Efter konceptalbumen ”Politics” och ”Sexuality” axlar han nu rollen som sektledare i kulten Alliance bleue och ber att få kallas Mamma. I arbetsuppgifterna ingår att leda orgier och bete sig allmänt messianskt (se videorna till discoepiska ”Cochon Ville” och megalomaniska ”Pépito bleu” ovan).

Inspirerad av ett drogrusigt schamanmöte i LA, en voodooresa till Benin och hatiska bataljer med producenten Mr Flash (Ed Banger) ger Mamma oss ett pompöst möte mellan Vangelis och Moroder. Fyller ut med kyrkoorglar och sovjetpop, och ber oss vibrera till musiken i stället för att lyssna på den. Det är oftare storhetsvansinnigt och underhållande än bra, men får troligtvis Gainsbourg att le i mjugg på andra sidan.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”Sedulous”

Alla älskar Frida

maj 7, 2012  |  Pop

Läs i Fokus

Hur blev en så avig artist som Frida Hyvönen folkkär?

Som barn läste Frida Hyvönen mycket Roald Dahl som hon egentligen var för liten för. Så mycket att hon efter att ha förfasats av »Häxorna« greps av en flera veckor lång skräck för att hennes mamma tillhörde denna grupp. Hon letade tecken överallt. Var hennes mamma egentligen skallig – som häxorna i boken? Hade hon peruk?

Också i dag är hon lyhörd för vardagens magiska detaljer.

– Frida följer sin egen väg, både som person och som musiker, och hennes värld är förhöjd och spännande. Det känns som en present att man får kika in där som lyssnare, säger kompisen och kollegan Marit Bergman som tycker att Frida Hyvönen och Ken Ring är Sveriges bästa textförfattare, och »Once I was a serene teenaged child, once I felt your cock against my thigh« – en av musikhistoriens bästa öppningsrader. Läs mer

Orkar vi mer balearica?

maj 2, 2012  |  Musik


Läs i DN

Aprilterrorn är över, solen har stabiliserats och därmed väntar ännu en säsong av balearic. Det enda klubbparaply som kärleksfullt ger plats åt både Magnus Uggla-remixer, fjorddisco och frikyrklig funkprogg. En känsla och ett sammanhang mer än en musikstil. Lockordet som rymmer mycket mer än vågskvalp, congas och gitarrer.

Balearic beat–scenen importerades till London 1987 från Ibiza av dj-kumpanerna Trevor Fung, Paul Oakenfold och Danny Rampling. De fascinerades av den brutal-eklektiska och nästan kristna tolkningen av dansmusik de svepts in i på den mytomspunna ön. Allt som var bra rymdes, oavsett hur låg status artisten hade. Vilket också förklarar att balearisk musik skvalpat ut ur kreddiga klubbhögtalare över hela världen i så många år nu. Scenen är töjbar och triggar medlemmarnas upptäckarglädje och jaktinstinkt. Medan den ofta driver musikjournalister till vansinne eftersom den är så svårdefinierad. Aldrig har detta varit så tydligt som i P3 Kultur-serien ”Är det baleariskt?” 2010 som i nio avsnitt försökte bena ut om låtar som Agneta Fältskogs ”The heat is on” var baleariska eller inte.

Framför allt har denna ständigt expanderande galax förändrat det svenska musikklimatet. Efter balearic var det inte längre fult att låta snyggt. Eller att frossa i sommarexotism. Läs mer

Falafelstaden vs Malmöpolisen

april 25, 2012  |  Hiphop, Musik, Samhälle

Jag gillar den seriösa falafeltexten. Folkmusiker borde sjunga mer om falafel.
Skön motvikt till SVT:s Malmöpolisen.