Lauryn Hill har blivit Lauryn Kravitz

januari 24, 2012  |  Hiphop, Konsertrecension, Soul, USA

Läs i DN

Lauryn Hill
Scen: Filadelfiakyrkan, Stockholm.

Betyg: 2

- Min avsikt var alltid att komma tillbaka, att vara ett helare jag så jag kan uppmuntra er att vara ert helare jag, kommenterar Lauryn Hill sitt försvinnande från musikscenen, halvvägs in i vinterns märkligaste konsert.

Få saker provocerar som bortslösad talang och världen har de senaste åren frossat i diverse konstiga förklaringar till hennes förtidspension. Men sedan den mästerliga solodebuten har hon ändå fått sex barn, släppt Unplugged-skivan och turnerat. Det vill säga inte knarkat bort de flesta åren som Bilal och D’Angelo. Trots det har hon anklagats för att vara både rasist (felaktigt) och galen – en definitionsfråga – jämför bara med Kanye West som kommer undan med mycket värre saker.

Divigheten är svårare att förneka.

Det är inte okej att hoppa över soundcheck när man vet att ljudet varit ett återkommande problem under turnén.

Lauryn angriper sin solodebut och Fugees-materialet med manisk renoveringslust, men river i processen ner allt utom körarrangemangen och målar sen allt i samma färg. Kravitz-rock på anabola. Som om hon – genom att vräka på extra allt – vill balansera enkelheten på MTV Unplugged-skivan – som vi för övrigt inte får höra en enda låt från.

Musiken får aldrig växa fram som en napolitansk tomatsås, utan dränks i öset. Det går så långt att publiken, utsvulten på bra ljud, jublar så fort det blir lugnare. Jag ser fans som håller för öronen på grund av volymen trots att de ser ut att vara max 25. Vissa går.

Jag kan inte släppa bilden av Lauryn Hill som trettonåring på Apollos amatörkväll i Harlem. Folk buar skoningslöst, men hon fortsätter sjunga tills alla applåderar. Ingen buar i Filadelfiakyrkan, men annars är det samma princip.

Hon kör sin grej oberoende av gensvar – som om hon ostörd ville driva ut alla demoner från de förlorade musikåren. Bäst överlever inledningsversionen av ”Killing me softly” (mörk dubrock) och ”Lost ones” (breakfylld pumpande mollreggae). Sämst annars ljuvliga ”To Zion”.

Konserten rymmer några fantastiska fragment och Lauryns röst är relativt intakt – om än fruktansvärt hes efter allt överröstande. Ändå är slutintrycket sorg – över att denna överjordiskt begåvade rappare, låtskrivare och sångerska inte kommer mer till sin rätt.

Nanushka Yeaman

 

 

 

 

Lejoninnan som tystnade

december 30, 2011  |  England, Minnestext, Soul

Kulturröster som tystnat under 2011

Amy Winehouse

 1983-2011

00-talets mest stilbildande soulröst levde gränslöst, helt i linje med sin obehandlade bipolaritet. Den direkta dödsorsaken må ha varit alkoholförgiftning, men grundproblemet var ett känsloliv i kaos, fullt av sår som täcktes med giftplåster. Amy Winehouses död väckte lika många frågor som hennes bluesgudinneleverne. Vad hade hon kunnat överraska med om hon bara fått bukt med sina demoner? En afrodubstepskiva, rapkarriär eller calypsorevolution? Det får vi aldrig veta. I stället har musikhistoriens sorgligaste gemenskap – 27-årsklubben – utökats med ännu en olycklig supertalang. En egensinnig bikupedrottning som kallade Didos musik för ”the background to death”, men också var genomärlig med sina egna brister. På sitt succéalbum ”Back to black” uppdaterade hon arvet från Billie Holiday och Shangri-Las med hiphopattityd – och vann en hel värld på kuppen.

Det postuma albumet ”Lioness: Hidden treasures” är överraskande värdigt och påminner oss i sitt stilla solsken om att detta dödsfall var en fullständigt onödig och tragisk förlust för alla musikälskare.

Nanushka Yeaman

Baaziz på Kägelbanan

december 19, 2011  |  Algeriet, Konsertrecension, Samhälle

Läs i DN

Baaziz
Scen: Kägelbanan, Södra Teatern, Stockholm.

”Vår president är den enda som bor med sin mamma”, förklarar den algeriska protestsångaren Baaziz, i sin randiga Parisbohemtröja till publikens jubel, och Elvisvickar glatt med höfterna.

Den ystre sanningssägarens dödsföraktande texter och jazziga mix av fransk chanson och Dylan har älskats av folket och avskytts av generalerna sedan starten 1989. TV-kuppen år 2000 där han i stället för att sjunga den patriotiska ”Algérie mon amour”, attackerade militärmakten i direktsändning – den s.k. Baaziz-affären – resulterade i beslagtagna skivor, censur och fortsatt fransk exil.

Ändå är detta något av den gladaste protestmusik jag någonsin hört – och det beror inte bara på den übersvängiga sopransaxen. Enligt Baaziz själv är humorn algeriernas främsta överlevnadsstrategi. Ingen undgår hans syrliga sanningar – varken regeringen eller islamisterna. Även Sarkozy får en välförtjänt plats i publikfavoriten ”El Bandia ”(Alla är banditer).

Först när Baaziz sjunger om papperslösas utsatthet i Frankrike, stelnar leendena.

Även i de andra sångerna skymtar desperationen. ”Vad har vi gjort med självständigheten?” frågar han sig och anklagar regimen för att driva folket till vansinnets brant.

Som väntat hyllar han i stället chaabi-kardinalen M’Hamed El Anka, Elvis och den franske countrytrubaduren Renaud. En vanlig kritik mot Baaziz är just att han kör lite väl många covers. Men det berör knappast mannen bakom ”Je m’en fous” (Det skiter jag i.) Eller fansen, som gastar med och ser sällsynt upplyfta ut efteråt.

Nanushka Yeaman

 

Melissas älskade olycka

november 18, 2011  |  Fokus

Läs texten i Fokus

Melissas älskade olycka

Efter tre skivor har hon fått sitt genombrott. Till slut tinade fansens kärlek upp de frostiga recensenterna.

»Banala dagboksblad från flickrummet.« »Trötta melodier och texter som lyckats dyrka upp låset till dagboken utan att passera rättstavningsprogrammet.« Kritikerna var inte nådiga mot Melissa Horn. Varken när hon 2008 släppte debuten »Långa nätter« eller uppföljaren »Säg ingenting till mig« (2009). De värsta sågningarna kom från storstadspressen, som tyckte allt lät likadant och inte förstod hur en 21-årings texter kunde låta som om hon hade flera skilsmässor bakom sig. Läs mer

PJ Harvey triumferar i Filadelfiakyrkan

oktober 23, 2011  |  England, Konsertrecension, Samhälle

Läs i DN

PJ Harvey
Scen: Filadelfiakyrkan, Stockholm

Betyg: 5

PJ Harvey trollbinder publiken från början till slut Det är outsägligt vackert, poetiskt och intensivt. Nanushka Yeaman ser en artist med en oslagbar karisma.

I viktoriansk långklänning och fjäderprydda korpsvarta lockar ter sig rockkameleonten PJ Harvey som en spöklik 1800-talshäg-ring, i samma liga som hennes kusliga ”White Chalk”-persona Som en fallen ängel vandrar hon sjungande över blodiga krigsfält med autohar-pan som återkommande följeslagare och trollbinder från första tonen av ”Let England shake” till extra-numret ”Silence” (från just ”White Chalk”-skivan) Efter fem sekunder har man helt glömt bort att man befinner sig i Stockholm 2011.

Med tanke på att Harveys senaste hyllade krigsalbum (”Let England shake”) är inspelat i en kyrka är det mäktigt att också höra det framföras i en, även om ett äldre, mer gotiskt gudshus hade spätt på spök-känslan på ett ännu bättre sätt

Det är häpnadsväckande hur denna eviga rockgudinna, troligtvis en svart bluessjungande fånge i sitt förra liv, efter tjugo år på scen lyckas förnya sig gång på gång och behålla sin relevans Men så slänger hon också 75 procent av allt hon skriver för att det påminner för mycket om tidigare material Många skulle offra mycket för att höra en konsert baserad på den papperskorgen

På senare år har Harveys nya förkärlek för fågellik falsett varit något av en chock för oss som alltid uppskattat hennes kraftfulla vulkandån Samtidigt klingar hennes nästan paranormala högre register snarare naket och tidlöst än kastre-rat och skapar en intressant observatörsdistans till det fasansfulla innehållet Deformerade föräldralösa barn är bara förnamnet

Den rebell-amishklädda Harveys karisma är så stark att det känns som om hon valt att placera sig långt ut på vänsterkanten av scenen och tidvis försvinna som en soldat i dimman, för att ge maximal plats åt sin superba trio (hennes musikaliska tvillingsjälar Mick Harvey och John Parish samt en lysande trummis)

Under drygt nittio minuter avtäcks ”Let England shake” i sin helhet, tyvärr utan livesaxofon från krigsrapportören själv, däremot autoharpa och gitarr Resten av tiden fylls snyggt av uppdaterade besvärjelse- eller desperationslåtar som ”Dear darkness”, ”Angeline”, ”Cmon Billy” och den omdebatterade skräckklassikern ”Down by the water” Än i dag tvistar fansen om huruvida den handlar om abort, barndränkning eller våldtäkt Det enda PJ Harvey avfärdat är att den skulle vara självbiografisk

Med en så enastående låtkatalog finns det många briljanter som vi inte får höra denna kväll Polly Jean Harvey går som sagt bara framåt, inte bakåt Frågan är vilket trauma hon kastar sig över nästa gång Och om någon svensk artist tar itu med landets mörkaste kapitel – som utvisningen av judar, tvångssteriliseringarna eller Sveriges behandling av samerna – på det sätt som Harvey gjort med brittisk kolonialism och krigshets

Den stora utmaningen blir i så fall att göra det lika intensivt, poetiskt och outsägligt vackert

Det är häpnadsväckande hur denna eviga rockgudinna, troligtvis en svart bluessjungande fånge i sitt förra liv, efter tjugo år på scen lyckas förnya sig gång på gång och behålla sin relevans.

 


Nneka – ”Soul is heavy”

oktober 19, 2011  |  Okategoriserade

Läs i DN

Soul

Nneka

”Soul is heavy”
(Hansa/Sony)

Betyg: 4

Nigeria har länge varit Afrikas USA när det gäller kulturellt inflytande. Det är därför ingen slump att en av Afrikas hetaste musikexporter på senare år är uppväxt just där. Nigeriansk-tyska Nnekas afrosouliga fusion av hiphop och reggae leder ofta till jämförelser med Lauryn Hill, men med sitt skälvande vibrato landar hon snarare mellan Neneh Cherry och mjukreggaesångaren Patrice.

På sitt tredje och rockigaste studioalbum hittills gästas den politiska singjay-gitarristen av själsfränderna Black Thought (från The Roots) och Ms Dynamite.

Här finns inget som överträffar tidigare ljuddiamanter som ”Walking” men ”Soul is heavy”, latindoftande ”V.I.P” och ”God knows why” kommer tillräckligt nära för att Nneka ska förtjäna era öron både i albumform och på sin Nalen-konsert den 4 november.

Nanushka Yeaman

Bästa spår: ”Soul is heavy”

 

 

 

Alla faller handlöst för Feist – Veckans album

oktober 5, 2011  |  Skivrecension

Läs i DN

Med fjärde albumet går kanadensiska multibegåvningen Leslie Feist i viss mån i nya riktningar. Men hon befäster sin position som en av vår tids mest fängslande kvinnliga artister.

Pop
Feist
”Metals”
(Polydor/Universal)

Betyg: 4

Innan ett visst fruktrelaterat datorföretag använde sig av Feists oemotståndliga poppärla ”1234″ för att kränga nano-pods, var den kanadensiska indiedrottningen förbehållen en lycklig global cirkel av hipsters och frankofiler med koll på Paris musikscen. (Adele introducerades exempelvis till Feist via sin franska kompis.) Pionjärfansen fann henne via indiekollektivet Broken Social Scene, andra genom hennes rituella dop av Peaches eller stepprapexperiment med Gonzales, men de flesta föll handlöst för hennes oslagbara andra skiva ”Let it die” – ett ljuvligt genrekaleidoskop som inte ens lattekaféerna kunde krama sönder. Läs mer

The Evolution of Swedish Hip-Hop

april 24, 2011  |  Hiphop, Musik, Samhälle

Published on svenskmusik.org in April 2011

How Swedish hip-hop went from a peripheral subculture to a multi-faceted, cutting-edge music genre

Swedish hip-hop artists can have a good laugh over the rumored demise of the genre, spread by the media following the mainstream breakthrough of rap in the late 1990s. The scene has never been as thriving and multi-faceted as it is now in the spring of 2011, with entire book soundtracks taking on a hip-hop flavor (like futuristic dystopia ”Svenneskräp” with Ken as the audio book narrator). As the social gap between rich and poor grows in Sweden, hip-hop is becoming increasingly relevant for those people who feel excluded from Swedish society.

”The worse people feel, the more they need to express themselves. Some do that with knives, while others write songs,” says Timbuktu, one of Sweden’s biggest rap stars.

Fortunately, the rhythms and rhymes are flowing for the moment. Music journalist Ametist Azordegan, one of Swedish hip-hop’s foremost advocates and the presenter of Sveriges Radio’s program ”En kärleksattack på svensk hip-hop” (A love affair with Swedish hip-hop), thinks that the market is saturated, at least in terms of rappers.

”It was as though a dam burst in 2009.  My show airs once a week and I don’t have time to play all the new music. We have never had a year with as many releases as 2010.”

So hip-hop is just as big in Sweden as it is in most other countries. But does hip-hop fulfill a different purpose in Sweden than in the USA? What is unique about Swedish hip-hop?

In order to understand this, we have to rewind the tape back to the prologue year, 1979.  Läs mer

Kritikerbiffar

april 14, 2010  |  Film, Spaning

”Kritikerbiffar”

Publicerad i Cinema april 2010

Hiphopvärlden har inte monopol på beefar. Den senaste tiden har Michael Hanekes ”Det vita bandet” hamnat i centrum för två infekterade konflikter mellan kritiker och bloggproffs. Ordväxlingar som i sig aktualiserat frågor om gränsen för personangrepp.
Men har klimatet verkligen hårdnat eller var det värre förr?
Cinema backar bandet och reder ut några klassiska kulturbråk.  

Det är inte bara på tågväxlar och hustak som isen tjocknat denna vinter. Den 18 december jämförde DN:s Johan Croneman i sin recension av Michael Hanekes ”Det vita bandet” två Weird Science-bloggare med filmens proto-nazister och barnamördare, efter att dessa kritiserat honom för att ha gjort en ”okunnigt slarvig läsning” av SVT:s julkalender.

Dagen före julafton utnämnde Hynek Pallas Erik Helmersson till 00-talets sämsta filmkritiker efter att TT Spektra-skribenten i sin ”Det vita bandet”-recension tagit ner Haneke från piedestalen. Vilket resulterade i moteldsartikeln ”Den okritiska kritiken” på Expressens kultursida den 9 mars, och ytterligare bloggsvar från Hynek Pallas. Beefstämningen pulserade även utanför kritikersfären, vilket märktes på invigningstalet till Göteborgs filmfestival, när Roy Andersson drog hisnande paralleller mellan SFI och judeutrotning.

Was ist los? Har vi sett för många hiphopfilmer? Har nätet löst upp konflikthämningarna i konsensus-Sverige? Ger man sig på varandra i stället för filmarna – nu när det kommit så mycket bra svensk film?

- Nätet har en klart påeldande effekt, tror filmkritikern Mattias Dahlström, och jämför nätslagsmålen med uppgörelserna i collegefilmer, där kombattanterna har varsitt gäng i en halvcirkel runt om som hetsar på.

Läs mer

”USA tror att de är Luke Skywalker när de egentligen är Darth Vader” – Ett annorlunda Hawaiireportage.

mars 6, 2010  |  Hawaii, Reportage, Resor, Samhälle

Jag var två år när jag flyttade till Sverige från Hawaii med min svenska mamma. Hela min barndom drömde jag mig tillbaka, men ingen av mina fantasier kändes överdrivna när jag återvände som tolvåring.

Att kliva ut ur flygplanet var som att svepas in i ett väldoftande moln av plumeriablommor och kokossolkräm, och jag minns att jag tänkte att det här måste vara Guds fasta adress. I detta tropiska Narnia fanns allt jag drömt om. Regnbågsbeströdda paradisstränder, förförisk hula och turkosskimrande vatten med vänliga sköldpaddor. Men också en unik fusion av det asiatiska, polynesiska och västerländska. Lika osannolikt vackert som sinnesbedövande.

När jag återvänder en fjärde gång som vuxen kan jag inte låta bli att besöka det märkliga utomhusmuseet Polynesian Culture Centre (PCC) på norra Oahu – ett mormonägt disneyfierat Skansen där polynesiska studenter får gratis collegeutbildning mot att de underhåller turister med sång, dans och lek.

Det är som att kliva in i en stereotyp 40-talsmusikal. I träden klättrar samoaner runt och showar med kokosnötter. Solglittrande tahitiskor dansar på flottar och maorier, importerade från Nya Zeeland, lär ut krigslekar omgivna av miniatyrvattenfall.

Här visualiseras alla de västerländska Söderhavsfantasier jag hade som barn. Men nu har jag en klump i halsen över att de polynesiska studenterna tvingas leka infödingar 19 timmar i veckan (heltid på alla lov) och clownifiera sin egen kultur för turisterna. Biokemi på förmiddagen, kokosnötsöppning på eftermiddagen. Läs mer