PJ Harvey triumferar i Filadelfiakyrkan

oktober 23, 2011  |  England, Konsertrecension, Samhälle

Läs i DN

PJ Harvey
Scen: Filadelfiakyrkan, Stockholm

Betyg: 5

PJ Harvey trollbinder publiken från början till slut Det är outsägligt vackert, poetiskt och intensivt. Nanushka Yeaman ser en artist med en oslagbar karisma.

I viktoriansk långklänning och fjäderprydda korpsvarta lockar ter sig rockkameleonten PJ Harvey som en spöklik 1800-talshäg-ring, i samma liga som hennes kusliga ”White Chalk”-persona Som en fallen ängel vandrar hon sjungande över blodiga krigsfält med autohar-pan som återkommande följeslagare och trollbinder från första tonen av ”Let England shake” till extra-numret ”Silence” (från just ”White Chalk”-skivan) Efter fem sekunder har man helt glömt bort att man befinner sig i Stockholm 2011.

Med tanke på att Harveys senaste hyllade krigsalbum (”Let England shake”) är inspelat i en kyrka är det mäktigt att också höra det framföras i en, även om ett äldre, mer gotiskt gudshus hade spätt på spök-känslan på ett ännu bättre sätt

Det är häpnadsväckande hur denna eviga rockgudinna, troligtvis en svart bluessjungande fånge i sitt förra liv, efter tjugo år på scen lyckas förnya sig gång på gång och behålla sin relevans Men så slänger hon också 75 procent av allt hon skriver för att det påminner för mycket om tidigare material Många skulle offra mycket för att höra en konsert baserad på den papperskorgen

På senare år har Harveys nya förkärlek för fågellik falsett varit något av en chock för oss som alltid uppskattat hennes kraftfulla vulkandån Samtidigt klingar hennes nästan paranormala högre register snarare naket och tidlöst än kastre-rat och skapar en intressant observatörsdistans till det fasansfulla innehållet Deformerade föräldralösa barn är bara förnamnet

Den rebell-amishklädda Harveys karisma är så stark att det känns som om hon valt att placera sig långt ut på vänsterkanten av scenen och tidvis försvinna som en soldat i dimman, för att ge maximal plats åt sin superba trio (hennes musikaliska tvillingsjälar Mick Harvey och John Parish samt en lysande trummis)

Under drygt nittio minuter avtäcks ”Let England shake” i sin helhet, tyvärr utan livesaxofon från krigsrapportören själv, däremot autoharpa och gitarr Resten av tiden fylls snyggt av uppdaterade besvärjelse- eller desperationslåtar som ”Dear darkness”, ”Angeline”, ”Cmon Billy” och den omdebatterade skräckklassikern ”Down by the water” Än i dag tvistar fansen om huruvida den handlar om abort, barndränkning eller våldtäkt Det enda PJ Harvey avfärdat är att den skulle vara självbiografisk

Med en så enastående låtkatalog finns det många briljanter som vi inte får höra denna kväll Polly Jean Harvey går som sagt bara framåt, inte bakåt Frågan är vilket trauma hon kastar sig över nästa gång Och om någon svensk artist tar itu med landets mörkaste kapitel – som utvisningen av judar, tvångssteriliseringarna eller Sveriges behandling av samerna – på det sätt som Harvey gjort med brittisk kolonialism och krigshets

Den stora utmaningen blir i så fall att göra det lika intensivt, poetiskt och outsägligt vackert

Det är häpnadsväckande hur denna eviga rockgudinna, troligtvis en svart bluessjungande fånge i sitt förra liv, efter tjugo år på scen lyckas förnya sig gång på gång och behålla sin relevans.

 


No related posts.


Leave a Reply

No related posts.