Skuldtyngt skrammel

april 19, 2012  |  Afrika, Samhälle

Läs i Fokus

KUL_bistand_hres

Skuldtyngt skrammel

Text: Nanushka Yeaman Illustration: Prince Hat/agent Molly & Co 19 april, 2012

Nu drar litteraturen ned byxorna på den självbelåtna bilden av biståndssverige.

Bistånd och postkolonialism har varit så tydliga teman under den svenska litteraturvåren att litteraturprogrammet »Babel« kallat trenden för bist-lit. Ämnet har varit lika hett på kultursidor och i bloggosfären – och tajmingen kunde knappast vara bättre. I år firar den svenska biståndspolitiken 50 år.

Biståndet. Denna betydande pusselbit i självbilden av det goda Sverige – Palmes Sverige – som sjösatte u-landshjälpen och tog ställning mot Vietnamkriget och apartheid.

Men i den nya bist-lit-skörden är det inga smickrande bilder som målas upp av de svenska välgörarna. Hemmafruar som knivhugger trädgårdspojkar, biståndsarbetare som utnyttjar prostituerade, gruvchefer som accepterar att regimen dödar strejkande arbetare.

Framför allt anklagas tidigare generationer, som i Gunnar Ardelius »Friheten förde oss hit« som utspelar sig i 60-talets Liberia – eller nyöversatta »Liberty« av danske Jakob Ejersbo som klär av biståndsarbetares moral i 80-talets Tanzania.

Men det finns också samtida uppgörelser som Helena Thorfinns Bangladesh-roman »Innan floden tar oss«. I säsongspremiären av »Babel« riktade just Thorfinn udden mot vår nuvarande regering som dragit ner antalet biståndsländer från 125 till 33 och lägger så stor vikt vid resultatmätning att mer långsiktiga och svårmätbara insatser tvingas lägga ned.

– Biståndet ska bort och så ska tillväxten lösa alla problem, sa Thorfinn, provocerad av att biståndsarbetare allt oftare utmålas som skurkar.

Hon är inte ensam.

Fråga bara Jason Russell. Frontfiguren bakom organisationen Invisible Childrens Kony 2012-kampanj, vars syfte är att uppmärksamma och gripa den ugandiske krigsförbrytaren Joseph Kony – ökänd ledare för terrorsekten Herrens befrielsearmé (LRA) som i drygt 20 år kidnappat tiotusentals barn och tvingat dem att bli barnsoldater och sexslavar.

Russell och hans lille son Gavin figurerar flitigt i den halvtimmeslånga kampanjfilm som på bara en månad fått nära 90 miljoner träffar på Youtube, men jublet från cyberrymden parades snabbt med ett dån av ifrågasättanden.

Kritikerna ansåg att för lite av organisationens pengar gick till fältinsatser. Att filmens fakta var missvisande. De påpekade det suspekta i att man efterlyste en amerikansk militärintervention i Uganda strax efter att olja upptäckts. Många störde sig också på filmens inbyggda premiss: att det skulle krävas vita människor för att »rädda Afrika«.

Mediestormen och påhoppen på den djupt troende Jason Russell blev så personliga att han fick ett offentligt alkohol-indränkt nervsammanbrott i hemstaden San Diego och fördes till sjukhus efter att ha vandaliserat bilar, klätt av sig och onanerat offentligt. Ingen vet hur detta bakslag påverkar den stora aktionen den 20 april, då anhängare ska täcka världens städer med Kony-affischer.

När den första kritikstormen mot filmen satte i gång – före Russells sammanbrott – blev jag själv provocerad och tänkte mest i termer av: »Men gör något själva då!«

För som västerlänningar har vi som bekant en del amorteringar att göra på vår nedärvda skuld. Varje dag drar vi fördel av kolonialismens konsekvenser för världens maktordning. Även Sverige var inblandat i slavhandeln – om än i liten skala – och vi har en regering som säljer vapen till diktaturer. Det om något borde rucka på vår självbild – om inte transittrafiken, judeutvisningarna, tvångssteriliseringarna och behandlingen av samer och romer gjort det dessförinnan.

Ändå möts många som reser sig ur tv-soffan – och faktiskt gör något – med misstro. Deras världsförbättrande handlingar blir för kritikerna en obehaglig påminnelse om den egna passiviteten. Inom psykologin talar man om kognitiv dissonans när det uppstår en obalans mellan ens värderingar och faktiska beteende. Detta rationaliseras genom att man antingen ändrar sitt beteende så att det överensstämmer med ens ideal eller – som i detta fall – ändrar sina värderingar genom att förneka att det finns en skuld. Alternativt förminskar dem som gör något åt den. Att försöka lösa världsproblemen blir något dåligt och naivt. Man talar hellre om Bonos Jesus-komplex eller vad adoptivmamman Madonna gjort för fel i sin relation till Malawi. Men om människor som har det bra och vill förändra världen inte tillåts göra det för att det är hyckleri, ligger vi illa till. Så länge slutresultatet är gott, borde vi väl strunta i eventuella egoistiska motiv.

För visst kan biståndsarbete ge mycket tillbaka. Arbete i en annan del av världen. Kunskaper, kontakter, upplevelser. Ofta värme. Kanske barnflicka och städare och trädgårdsmästare. En chans att lämna den slaskiga vardagen i några år. Möjligheten till äventyret vi saknar i vår tillrättalagda, välmående del av världen.

Också det kan adderas till arvsskulden. Att vi liksom njuter av det – samtidigt som vi får vara goda.

Men vad händer när vår självbild som goda biståndsgivare kolliderar med blicken på »den Andre«. Ett skräckexempel från Thorfinns bok är ambassadens nykoloniala mellanchef Siv som jämför »fattig-bengaler« med barn eller hundar och talar om vikten av att ta kommandot och »visa vem som bestämmer«. Klivet känns inte långt från de svenska gruvcheferna i Ardelius 60-talsskildring och deras inställning till de liberianska arbetarna. En bok som i sig lider av besvärande dikotomier mellan det vetenskapliga Sverige och det gudsförgätna Afrika. Mellan den läkarstuderande albinoflickan Laura och den namnlösa ociviliserade »Ormpojken«.

Uppenbarligen har det inte hänt så mycket som man skulle önska. Det finns klara paralleller mellan dagens mer exportfrämjande biståndssyn och 50-talets »utvecklingshjälp« som fokuserade på att främja Sveriges rykte utomlands och hjälpa genom näringslivsinsatser. När biståndet professionaliserades 1962, blev det snabbt ett eget fält med en egen tydlig självbild. Det fanns en stark tro på den svenska modellen – en blandning mellan socialism och kapitalism som alla länder ansågs vara på väg mot – och det sågs som naturligt för neutrala Sverige att hjälpa u-länderna som började från scratch.

– Det är lätt att raljera i efterhand, men folk var extremt optimistiska, det var bara en tidsfråga innan de stora samhällsproblemen skulle vara lösta. Bara detaljerna återstod, säger historikern Nikolas Glover på Stockholms universitet som forskat i Sverigebildens förändring genom åren.

Dagens svenska biståndsvärld är mer realistisk, men sjuder också av konflikter. Slitningarna mellan Sida och biståndsminister Gunilla Carlsson ledde 2010 till att den dåvarande generaldirektören Anders Nordström sparkades för att ha misslyckats med att kontrollera och följa upp biståndet. Själv har Carlsson kritiserats för att ge resurser till svenska storföretag och ambassader som inte bedriver biståndsarbete (som Island) samt för sin önskan att vidga kriterierna så att militära utgifter kan ingå.

Konflikten puttrar även inom biståndsorganisationerna, där olika generationer står för olika värderingar och prioriteringar.

I samband med 50-årsjubileet är man i en utvärderingsfas där tidigare utskällda projekt som pappersbruket i vietnamesiska Bai Bang omvärderats och man försöker lära av misslyckandet i Sri Lanka.

Så det är ingen slump att böckerna kommer just nu. Generationen som växte upp under de stora biståndsårtiondena är själva vuxna. De kan analysera och »klä av« upplevelsen. Se nya sidor av biståndet i praktiken. Berätta hur vardagen präglades av hierarkier, trots goda intentioner.

Och på sätt och vis känns maktförhållandena hopplösa. Hur gör man när man ska samarbeta med någon som har sämre utbildning, sämre lön, sämre förutsättningar och står i direkt beroende?

Kanske är det enda man kan göra: att skriva en bok.

No related posts.


Leave a Reply

No related posts.