Slåss för rätten till sin kropp

maj 18, 2012  |  Kenya, Samhälle

Läs i Sydsvenskan och se Mattias Lundblads fantastiska bilder

Kenya – landet där en kvinna våldtas varje halvtimme

Varje halvtimme våldtas en kvinna i Kenya. Maggie Mbatia är en av dem som fått nog. Tillsammans med sina kollegor lär hon kvinnor och barn att försvara sig själva.
– Rör inte mina bröst! Det här är min kropp! vrålar tjugo kvinnor i kör i den nedgångna samlingslokalen.
Vi befinner oss på självförsvarskurs i den kenyanska kåkstaden Dandora – ett av världens mest förorenade områden med Nairobis största soptipp som dysfunktionellt hjärta.
Workshopen arrangeras av den lokala frivilligorganisationen I’m Worth Defending (IWD) som jobbar för att förebygga våldtäkter. Men trots att undervisningen är gratis, har de haft svårt att få dit folk.
Just idag är en politiker i området för att köpa röster inför valet, så alla som anmält sig till kursen uteblir, och köar i stället för sina två dollar. Efter hårt arbete lyckas IWD mobilisera några andra frivilliga. Vissa är först skeptiska, men går snart upp med hela sin själ i övningarna.
25-åriga Mariam Maina vrålar ”Neeeeej!” medan hon med full kraft vrider sig ur den fiktiva våldtäktsmannens grepp.
– Ögon, knä, hals, skrev, upprepar ledaren Maggie Mbatia som ett mantra, för att kvinnorna ska minnas överfallarens svaga punkter.
Hon vet alltför väl hur livsavgörande dessa kunskaper är. Som 13-åring våldtogs hon av sin farbror. När hon berättade för sin mamma blev hon tillsagd att aldrig säga ett ord till någon annan om detta, eftersom farbrodern försörjde familjen sedan pappan lämnat hemmet. Då rymde Maggie Mbatia hemifrån.
– Jag mådde dåligt i många år. Jag skolkade och terroriserade andra barn, berättar hon när vi träffas på organisationens kontor efter träningen.
Vändningen kom när hon några år senare fick flytta till en moster i kuststaden Mombasa.
– Hon förstod att något hänt, men inte vad. Jag hatade alla, lät inte folk sova över i huset och bar kniv hemma. Men hon pysslade om mig, sa att jag var värdefull och att jag skulle bli vacker om jag kände mig vacker.
Idag är hon 30 år och tillbaka i sin hemstad Nairobi. Sedan tio år bor hon i kåkstaden Korogocho som för några år sedan drabbades av en maka­ber våldsvåg. Äldre kvinnor gruppvåldtogs i flera timmar och blev sedan strypta.
– Alla visste vilka som låg bakom. Snygga unga välklädda gangsters mellan 17 och 25. De gjorde det inför olika brottsuppdrag för att någon hade sagt att det skulle göra dem odödliga, berättar Maggie Mbatia.
Tillsammans med andra som fått nog protesterade hon under World Social Forum i Nairobi 2007, men förgäves.
– Vi kände inte att någon lyssnade. Så vi utbildade oss i självförsvar och bildade IWD med hjälp från USA.
Sedan starten har 80 000 kvinnor och barn tränats av organisationen och ett antal våldtäktsförsök avvärjts. Bland annat ett mot en äldre kvinna från Korogocho som genom att kasta sten på förövaren lyckades vinna tid och sätta sig i säkerhet.
IWD jobbar med flera aspekter av självförsvar – mentalt, fysiskt och verbalt samtidigt som de försöker stärka deltagarnas självkänsla, instinkt och kroppsspråksmedvetenhet. För att förändra attityder jobbar IWD även med samtalsgrupper för pojkar och unga män mellan 12 och 24.
En stor del av arbetet består i att åka ut till skolor och berätta. Efteråt får barnen skriva anonyma brev. Resultaten är hårresande. Många av eleverna har våldtagits av sin egen far eller annan manlig släkting, andra av sin lärare.
De flesta drabbade vågar inte säga något till sina föräldrar. Ibland på grund av hot från förövaren, men också på grund av traditionella familjevärderingar som betonar vikten av en fläckfri fasad utåt. Ett annat problem är att mamman ofta är ekonomiskt beroende av förövaren, och ­ibland till och med ser dottern som en konkurrent. En attityd som även återfinns inom polisväsendet.
– Polisen är värst av alla. Vi följde med en åttaårig flicka till polisstationen för att anmäla och hon fick frågan: Hur var det? Tyckte du om det? Skulle du göra det igen? berättar Maggie Mbatia med en rysning.
– Sedan sa poliskvinnan inför barnet till sin kollega: ”Det här är en mansslukerska, hon kommer att stjäla din man.”
Det afrikansk-kanadensiska männi­skorättsnätverket ”The Equality Effect” rapporterar också om fall där våldtagna flickor som försökt göra polisanmälan våldtagits av den polisman de sökt hjälp hos.
Problemen finns också högre upp i rättssystemet. Mutade domare och åklagare skapar ofta gnissel i maskineriet.
– Det är alltid en fil som ”saknas”, en nyckelperson som är frånvarande eller något annat som gör att anmälaren måste komma tillbaka gång på gång. Vilket de inte har råd med. Och så läggs fallet ner, säger Maggie Mbatia.
Tillbaka i träningssalen kluckar ett tiotal barn av skratt när hon gång på gång överlistar Alfred. Deltagarna ser varma, rosiga och nöjda ut efteråt.
– Det var häftigt, och fick mig att känna mig stark. Jag vill bli som Maggie, säger 14-åriga Nancy. Kompisen Ann säger att hon ska visa övningarna för sina kusiner och systrar. Men mest nöjd är Cathrine, 40.
– Det lärde mig en massa om hur jag kan försvara mig själv. Jag känner många som blivit attackerade och är alltid rädd när jag går hem. Men inte lika rädd nu.

 

 

No related posts.


Leave a Reply

No related posts.