Veckans album: Spöklikt vacker själlöshet

september 11, 2013  |  Kanada, Konsertrecension, R'n'b

Den hyllade Abel Tesfaye i The Weeknd är tillbaka med ett nytt oemotståndligt och kusligt album. Men hans trasiga kvinnosyn är ett problem, skriver Nanushka Yeaman.

R’n’b

The Weeknd
”Kiss land”. (XO/Universal)
4.

Mindre än ett år har passerat sedan Torontohedonisten Abel Tesfayes trippelmixtape ”Trilogy” närmast geniförklarades av en samlad musikpress. Detta efter att de tre mixtapes som utgjorde stommen laddats ner åtta miljoner gånger och fått flera servrar att krascha.

Utrop som: ”En milstolpe”, ”sin generations sångfågel” och ”den största musikaliska talangen sedan Michael Jackson” strösslades över 10-talets Tricky, och ”Trilogy” sålde guld i USA och Kanada. Det är inte svårt att förstå lockelsen. Att lyssna på The Weeknd var som att svepas in i en erotisk mardrömslik drogdimma. Krocken mellan hans varma, sensuella tenor och de kusligt känslokalla texterna i ett hotfullt efterfestlandskap blev en perfekt projektionsyta för vår samlade framtidsångest. Hajp från Torontokompisen Drake var en annan faktor. Postpunk- och indiesamplingarna – som gjorda för de sista utdöende poprecensenterna med r’n’b-skräck – likaså. Liksom mystiken. Inledningsvis visste ingen hur The Weeknd såg ut och han gav inte heller några intervjuer, förrän i somras. Mest för att han ansåg sig fruktansvärt tråkig i förhållande till Prince och Michael Jackson.

Vilket han ju delvis är. Bortsett från ändlösa sex- och knarkrus i hans allt annat än lyckliga ”happy house”, händer det inte så mycket i The Weeknds värld.

Få kan ifrågasätta att Abel Tes­fayes röst och fraseringar är oerhört vackra, att han har ett unikt sound och är en stor r’n’b-visionär. Men det var också i mottagandet av The Weeknds ”Trilogy” som man märkte konsekvenserna av en överväldigande manlig global kritikerkår utan genusglasögon.

Vad innebär det att erkända kritiker okritiskt hyllar en skiva där stjärnan i två olika låtar antyder att tjejen han tagit hem måste testas genom att ligga med hans kompisar för att få honom? (”Initiation” och ”XO/The Host” från ”Trilogy”). Efter att han i ”Initiation” hetsat henne att bli så hög att hon inte minns varför hon är där.

Till skillnad från debatten kring vålds- eller övergreppsanklagade stjärnor som Chris Brown och Roman Polanski problematiserar ytterst få The Weeknds trasiga kvinnosyn. Kanske för att den här typen av texter blivit så normaliserade. Jag begär inte att vi ska sluta lyssna på något som är så musikaliskt intressant. Men låt oss i alla fall vara medvetna om vad denne dyrkade artist faktiskt säger.

Texterna på The Weeknds femte släpp och egentliga studiodebut ”Kiss land” är som vanligt dubbeltydiga och visar inte på någon större utveckling i EQ. Han instruerar en tjej att hålla tyst och strippa i titellåten. Blir kär i en annan eftersom hon också är död inombords.

Saknar fortfarande tjejen hemma som han offrade för groupies och strippor.

Produktionsmässigt har det där­emot hänt massor. Medan ”Trilogy” tempomässigt harmonierade perfekt med Tesfayes kodeinbaserade stapeldryck lean verkar han nu mer styrd av xo, den ecstasyblandning som han döpt sitt crew efter. ”Kiss land” är mycket mer varierad och dynamisk, fast den är en tredjedel så kort.

Här finns en discoinfluerad Pharrell­remix (”Wanderlust”), illegala Portisheadsamplingar och ett Drakegästat manifest med skivans svängigaste hook (”Live for”). Tesfayes eviga ennui ekar som en bordunton bland franska 80-talssyntar, Depeche Mode-deriverade körer och asiatiska porrsamplingar. Ovan haschröken svävar Michael Jackson som skivans andliga gudfar, vilket eskalerar på ”The town”, ”Pretty” och Pharrells ”Wanderlust”-remix.

Få aktuella artister gestaltar som The Weeknd vad man på franska kallar glauque – en kuslig, olycksbådande, obehaglig atmosfär. Vilket också är hans mål och vision. Han beskriver ”Kiss land” som en ohygglig plats, en ren skräckfilm. Men det är en skräckfilm som är så spöklikt vacker i sin tomhet att den är svår att stänga av.

Bästa spår: ”Kiss land”

Vårförälskelser

mars 8, 2013  |  England, Kärlek, Musik, Sverige

♥ just nu:

• Videon till nya Knife-låten. Låten, konceptet, flickan, dansarna, tomteblossen!

• Jenny Seths nya podd Jenny & Vänner. Abstinensen är över. Nu fattas bara att Emil Arvidson är gäst i varje program. Bästa combon!• Videon till Laura Mvulas ”Green Garden”.

Handklapp, xylofon, glädjedans i skir vårgrönska, allmän freshness!

Översexuell och häpnadsväckande r’n'b-profet

februari 4, 2013  |  Konsertrecension, USA

Publicerad i DN 130204
Miguel

Scen: Berns, Stockholm

5/5

Det är svårt att inte älska r’n’b-stjärnor som inleder första låten med att gå ner i split. Kritikerälsklingen Miguel firar sitt stora genombrott post-”Kaleidoscope dream”, med att flyga runt som en elitgymnast, hångla upp mickstativet och på alla sätt ha sex med både sig själv och publiken.
Kanske beror det på att hans stridspilotklädde
Babylonkrigar-keyboardist är så intergalaktiskt unik – och bandet så danssuget och överpeppat – att Miguel måste överglänsa dem i varje stund.
Han får poppingstötar av cymbalslagen på ”Use me”. Kastar sig på golvet och sjunger i någon slags avancerad sidoarmhävning. Håller plötsliga coachtal om att följa sin passion och inte leva i rädsla. Läs mer

Solange tindrar vidare

januari 16, 2013  |  R'n'b, Skivrecension

http://25.media.tumblr.com/tumblr_mctp55Q2jM1rh2t2oo1_1280.jpg
R’n’b
Solange

”True”
(Terrible Records/Border)
4/5

 

Med fjolårets stora hit ”Losing you” knockade Solange alla som avfärdat henne som en sämre indie-version av storasystern Beyoncé. Mycket tack vare den varma, skimrande videon – fylld av välklädda kåkstads-”sapeurs”. En visuell triumf som hade kunnat göra en hit av nästan vilken låt som helst. Solange dränktes i kärlek medan Rick Ross Afrika-claimande antites-video ”Hold me Back” stenades.På minialbumet ”True” återskapar den engelske indiepop-producenten Devonté Hynes (direktkanaliserad från 80-talet) hittens minimalistiska ljudram i skarp kontrast till Solange bitvis fina retrodebut. Ingen fläskig arenahouse blir det heller. I stället elegans, långsamt tindrande hookar och lösa låtstrukturer.

Missa inte det futuristiska Destiny’s Child-ekot ”Locked in closets”.

Nanushka Yeaman
Bästa spår: ”Losing you”

Publicerat i DN den 16 januari 2013


 

Vi förstår

december 7, 2012  |  Hiphop, Sverige

Aylar loss totalt inför morgonens Stor-intervju, med Dikter ifrån Bikten 1 och 2 och Stors och Linda Piras grymma ”Rom & Kush”-liveversion hos Ametist.

Och när vi ändå är inne på tung svensk hiphop, landade nyss den färska videon och remixen till  ”Förstår Du” med Aleks, Jaqe, Aki och Hoosam.

Skriver mer snart. Det är mycket nu…

Nina Kinert kommer ut som soulsångerska!

december 5, 2012  |  Pop, Sverige

Här sitter jag och funderar på om jag ska spela  ”Hawaiian Santa” och ”Here comes Santa in a red canoe” i mitt julaftons-Kalejdoskop i P2 – och så landar Årets julklapp!
Jag talar naturligtvis om att den kriminellt underskattade popkameleonten Nina Kinert  gästar på Je Ne Sais Quoi-frontmannen Calle Malmgrens soloprojekt CMG. Catchy och skruvad experimentpop med en ovanligt soulig Kinert bakom micken.
Min favorit är mörkglatt Prince-flöjtiga All dark places och italosouliga Throw a little tenderness.
Jag spelar en av dessa smällkarameller i programmet som alltså sänds på julafton 22.30, men vem orkar vänta så länge? Klicka ovan och lyssna redan nu.

 

 

 

 

 

 

 

Bild: Kristoffer Samuelsson, från kristofersamuelsson.se

Asså den här basen!

november 6, 2012  |  Brasilien, Hiphop

Som vissa av er vet tycker jag att portugisiska och franska är de snyggaste rapspråken. Då menar jag så klart brasiliansk och angolansk portugisiska – euro-portugisiska går bort.
När detta sjukt böjliga, diftongerade, överrytmiska språk då matchas av världens fetaste bas, koklocka/agogo, rimshots och Curtis-wahwah finns bara en tänkbar reaktion för mig. Att gå upp i mental brygga. (Jag är nerbäddad i sjuksängen så en riktig funkar inte.) Lyssna och njut! Och tack Sebastian Notini för tipset!
Introducing…. ”Balancuquadro” med Bahia-rapparna OQuadro:

http://soundcloud.com/oquadro/balancuquadro

Kendrick Lamar – ”good kid, m.A.A.d city”

november 3, 2012  |  Hiphop, Skivrecension, USA

Publ. i DN 121024

Hiphop

Kendrick Lamar
”good kid, m.A.A.d city”
(Aftermath/Universal)

4/5

Det Tupac-dyrkande Compton-geniet är tillbaka, nu på Dr Dres etikett Aftermath. Med sällsynt snabbhet och glödhet intensitet drar Kendrick Lamar skickligt ut brinnande linjer mellan USA:s barnhem (getton fulla av övergivna barn), icke-fungerande skolor, grupptryck, självhat och prostitution. Här finns oförglömliga scener som när mamman ringer under ett inbrott eller systern till Keisha som sålde sin kropp på förra skivan berättar om hur hon hamnat i samma misär. Med tanke på Lamars engagemang i sina systrars utsatthet vore det kul om han framöver kunde skära ner på antalet bitch & ho. Producent – och gästlistan bländar däremot och överträffas endast av Black Hippy-ledaren själv. Just nu balanserar ingen annan skickligare mellan underjord och mainstream.

Nanushka Yeaman
Bästa spår: ”Swimming pools (Drank)” & ”Good kid”

 

Bassängbad med vindflöjels-Kendrick

november 1, 2012  |  Hiphop, USA

Häromveckan släppte USA:s kanske hetaste rappare just nu – Kendrick Lamar – sin nya skiva ”good kid, m.A.A.d city”. (Läs min DN-recension här):

Jag har velat höra allt han rör vid, sen jag snöade in på hans sjukt svängiga blåsmirakel ”Rigamortus”, och Dre var ju medproducent, så min pepp var minst sagt på topp.
Som vanligt nördade jag in mig totalt på texterna, och återupptäckte särskilt sommarsingeln ”Swimming Pools (Drank)” som jag blev helt hooked på. Den är vansinnigt fascinerande och vi ska snart se varför. Akta er för att bli lika beroende som jag bara, annars kommer ni också börja drömma att Lamars samvete pratar med er.

Ok, då kör vi! Läs mer

Pengar rullar inte som de ska

oktober 31, 2012  |  Skivrecension, Sverige

Dubpop

Fritjof & Pikanen

”Danvikstullsbron”
(Universal)

4/5

Svensk reggae i rymddräkt. Så sammanfattar Fritjof Löfgren själv den dubstep-pop han gör med Max Peezay-producenten Juuso Pikanen. Jag hoppas hela tiden att Henriksdals grime-nestor ska komma in och gäst-ösa eller att Pikanen ska gå bananas som i Adele-remixen, men så kul blir det inte.

I stället kastas vi ut i en polarkall Stockholmsnatt utan SL-kort. Tänk väktarvåld, grillbråk och destruktiva förhållanden. Till och med festandet är deppigt. Ändå är ”Danvikstullsbron” svår att motstå. Den är tung, innovativ och ger en plågsamt aktuell bild av Stockholm. (Plus för sköna Petter-referensen ”pengar rullar inte som de ska”). Jag röstar för att nattbussarna mot Nacka hädanefter pumpar ”Brostängning” varje gång de passerar Danvikstull.

Bästa spår: ”Säg då”